fredag 30 oktober 2009

Världens underbaraste flicka

På bokmässan förra söndagen var det någon som tryckte en broschyr i min hand om ett bokprojekt med rubriken ”Maailman ihanin tyttö” (världens underbaraste flicka, se fler bilder via länken). Jag lade den i väskan för jag fick en likadan på bokmässan förra året. Idag på lunchen bläddrade jag i en gammal damtidning och stötte på en liten artikel om samma bok. Över köttbullarna och potatismoset blev jag plötsligt riktigt arg. Projektet går ut på att fotografen Miina Savolainen under tio års tid fotograferat unga flickor som vuxit upp på barnhem för att genom fotografierna visa att de är vackra och värda att älskas – fototerapi kallas det – och så långt allt gott. Men sen. Jag vet inte vad jag skall skriva. Boken är vacker. Sagolikt vacker. Fotona är tagna ute i naturen, än i djupaste trollskogen, än på blommande ängar, än ute på fjället. Flickorna poserar utstyrda i prinsessklänningar som små älvor i den stora naturen med drömmande miner och bortvända ögon. Det är sagolikt vackert – men alldeles för sagolikt – och alldeles för vackert. Flickorna ger ett ensamt, sårbart och övergivet intryck. Fotografen framhäver att det handlar om fototerapi – att genom fotografierna upptäcka sig själv som vacker och älskansvärd. Hon påpekar att detta kan vem som helst ägna sig åt – det är till exempel viktigt att föräldrar tänker på att inte bara välja ut bilder till familjealbumet där barnen skrattar, så att inte barnen senare skall få för sig att de inte duger på något annat sätt än med glada miner.
Ja, det är ju bra det där – men vad är det då dehär bilderna signalerar åt barnhemsflickorna? Att man som flicka bara är vacker och älskvärd då man är ensam, utsatt, passiv och klädd i prinsessklänning? Vilken bild ger det? Det påstås att flickorna själva fått välja hur de vill framställa sig själva - men ville verkligen varenda en vara prinsessor? Och i så fall - vad säger det om hur flickor fostras på barnhem i 2000-talets Finland?
Jag menar, idén med att genom fina fotografier visa flickorna som fått uppleva vad det innebär att bli ensam och övergiven, att de är vackra och älskvärda är det ju inget fel på. Men kan man inte vara vacker och älskvärd i sin egen vanliga miljö och i sina egna kläder? Och kan man som flicka inte vara älskvärd även om man är aktiv, stark och glad? Förbaske mig, kan man inte det så ligger ju betydligt fler än bara dessa barnhemsflickor verkligt illa till.

torsdag 29 oktober 2009

Höst

Efter gårdagens klagan - lite hösteufori. Jag är en kvinna som gillar snabba svängningar. Nä, orsaken är egentligen att jag igår dammsög min kamera på en del höstliga bilder som jag nu kan dela med mig av. Bland annat då denhär. Tagen från städbalkongen på Mechelingatan en dimmig morgon denna vecka. Härlig, tycker jag.

onsdag 28 oktober 2009

Mörker

Foto: Fröken Julie Varför är dethär med mörker så besvärligt när mörker KAN vara så trevligt? Jag tänker på mörker då man har ett stearinljus mitt i det. Eller mörkret under en varm filt - förslagsvis då en röd filt med vita hjärtan på... Hopplöst är det att stiga upp om morgnarna då det är mörkt. Och inte blir det bättre fram emot eftermiddagen heller då man kommer hem och - det fortfarande är mörkt. Blä. Jaja, det vara dagens gnäll detdär, från en som kom försent till jobbet imorse för att klockan inte ringde och hon istället vaknade då det började bli ljust - med andra ord alldeles för sent. Sen ännu till infodelen: Man får gärna tipsa andra om denna blogg ifall man tror att någon kan vara intresserad. Dock kan man också gärna nämna detta för mig så att jag på ett ungefär vet vem jag skriver för (inte för att jag nu mindar hemskt om någon tittar förbi utan att anmäla sin närvaro, men det är ju roligare ifall man lite vet i alla fall...). Efter lite mixtrande med inställningarna har jag nu sen också lyckats få till det så att man kan kommentera bloggen utan att logga in eller likande. Kommentera gärna om ni har lust - det är roligare om man vet att någon har läst...

måndag 26 oktober 2009

Ett sibiriskt kvinnoperspektiv

Förra torsdagen var Emma och jag på ett föredrag om kvinnans situation i Ryssland med Anna-Lena Laurén. - Vad kan man säga? Hon är bra, Anna-Lena. Kunnig, kompetent, energisk och engagerad – en väldigt bra berättare. Förutom att hon är otroligt insatt och kunnig i allt som rör rysk politik, så har hon också ett väldigt personligt förhållande till hela den ryska kulturen. Hon berättar om erfarenheter hon fått av sina många, ryska vänner och reflekterar gärna över kulturskillnader, vad som är det goda i det finska respektive det ryska sättet att se på världen och vad olikheterna kan leda till i form av kulturkrockar. Hennes stil är humoristisk och varm. Det är svårt att inte tycka om henne. Och kvinnornas situation i Ryssland då? Vad kan man säga om den? Tja, uppenbarligen lämnar den en del att önska ur nordisk synvinkel sett – men ryskorna själva verkar inte tycka det enligt Lauréns framställning. Medellivslängden för män i Ryssland uppges vara 62 år – för kvinnor 73. Det är en hujsig skillnad som Laurén tillskriver i första hand den utbredda alkoholismen bland männen i landet. Detta påminner mig om den resa till Sibirien jag var med om för ett antal år sedan. Vi besökte industristaden Norilsk, inte långt från floden Jenisejs mynning i Ishavet som lever på sina koppar- och nickelgruvor långt ute på den vindpinade, kala sibiriska tundran där tjälen aldrig lämnar jorden. Det var i juli och vi närmade oss staden med en skraltig gammal buss för stadstrafik med gamla slitna anslag där det på svenska stod: ”Vänligen tala inte med chauffören” - bussen hade någon gång tjänstgjort inom kollektivtrafiken i Stockholms stad, men hade sedan som uttjänt på något märkligt sätt hamnat där i bortersta Sibirien (det var väl inte första gången i historien det hände heller!). Trots att det var högsommar låg det ännu kvar stora drivor av snö längsmed vägen. Men det var något fel på snön som inte var vit – utan svart. Tundran var trädlös – några enstaka lövlösa fjällbjörkar stack upp, och här och där kunde man se svarta, förkolnade – döda – trädstammar. Luftföroreningarna från gruvindustrin var obeskrivbara, ur de skorstenar man såg formligen välde det ut enorma, svarta moln. När vi kom in i staden var allting grått. Husen, industrierna, marken – till och med maten vi åt (någonslags köttsås med potatis) var grå. Överallt löpte stora rör med trasig isolering över marken – då det är evig tjäle i jorden går det inte att gräva ner kloaker, värmerör eller den minsta elledning. I staden besökte vi den lokala biologiska institutionen som var inhyst i en likadan fallfärdig, sned betongbyggnad med hål i golven som alla andra hus. På övre våningen stod några dammiga gamla uppstoppade djur och skelade som rabiessmittade galningar med sina glasknappar till ögon – på nedre våningen i gatunivå fanns en porrshopp (!). Vi fick veta att den finansierade den biologiska forskningen. Det speciella med porraffären var emellertid att den riktade sig till kvinnor – medellivslängden bland männen i Norilsk var nämligen 49 år (alkoholismen än en gång och det tunga arbetet i gruvorna). Det fanns således gott om ensamma och sexuellt otillfredsställda kvinnor i staden, fastslog vår guide. Så mycket om den saken alltså. Då vi lämnade Norilsk kunde jag inte hjälp att tårarna trillade ner för mina kinder av allt för många insikter på en dag. Vi far för illa fram med vår jord. Och alltför många människor lever under helt odrägliga förhållanden. Ett par år senare hörde jag att ryska myndigheter hade bestämt sig för att stänga staden Norilsk för alla utländska besökare. Officiellt hette det att utlänningarna tog med sig allt för mycket droger till staden. I själva verket tror jag att det handlar om att Ryssland inte vill riskera att någon gör ett stort fotoreportage därifrån i västerländska tidningar. Det skulle vara för skitigt.
(bilderna från Norilsk ovan har jag hittat på google, mina egna bilder från resan är tyvärr inte digitala, men föreställ er något ännu skitigare än dethär så blir det ungefär rätt...)

fredag 23 oktober 2009

Blå iris

Foto: fröken Julie Bland det vackraste jag vet är blå IRIS. I min trädgård har jag två stora tuvor.

En blogg om ditt och datt

Foto: Fröken Julie Under en tid har jag skrivit diverse inlägg på facebook, men nu börjar jag tröttna på att lay-out alternativen där är så begränsade och att det är så svårt att få med bilder. Dessutom har jag mer och mer börjat följa med diverse bloggar och fått flera bra idéer på vad man skulle kunna göra, så nu har jag då startat en egen. Det skall bli lite ditt och datt och allt möjligt. Idag hade jag egentligen bara tänkt lägga upp lite bilder från sommaren som jag inte ännu har delat med mig av. De är tagna hemma på landet i vår trädgård i juni. En gråmulen oktoberdag som denna kan man inte göra annat än längta tillbaka lite.

torsdag 22 oktober 2009

Igår var Emma och jag på premiären av Lilla teaterns nya föreställning Kärleksbrev med Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander. Det var en väldigt bra föreställning av A.R. Gurneys text, som fick mig att tänka på brev, naturligtvis – vad annars kanske? Hur kan två människors brevväxling hålla publiken vaken i två timmar?, frågar sig Märta Tikkanen i programbladet och det är förstås en bra fråga – för publiken var definitivt vaken hela pjäsen igenom. Melissa och Tommy, pjäsens två karaktärer sitter intill varandra vid ett bord och skriver, läser, reagerar och tiger – det är minimalistiskt och mycket uttrycksfullt. I små brottstycken ur en livslång brevväxling träder två människor, deras liv, relationer, misslyckanden och glädjeämnen fram. God jul – glad påsk – förlåt för att det blev som det blev – jag hoppas att – du har inte skrivit – hälsningar till familjen – farväl! Brevväxling är ett sätt att hålla kontakten. Före telefoner och mail, fanns det inget annat sätt. Breven är en genomtänkt helhet under en spontan yta, som förmedlar en bild av brevskrivaren sådan han eller hon vill framstå. Breven tar tid på sig att komma fram – de ”mognar i posten” som Olof Lagercrantz skrev en gång. I brev skriver man inte samma ogenomtänkta dumheter som lätt kommer med i e-post, där ”send-knappen” är alltför lättåtkomlig. Skriver man ett brev mitt i natten får man däremot oftast skriva om det följande dag – i eftertankens kranka morgonljus brukar nattligt drama oftast kännas så fånigt och man bara är glad åt att man aldrig hann posta. Själv förvarar jag en hel liten låda med aldrig avsända brev i mitt privatarkiv under sängen. Kanske skulle det vara någonting för forskningen att bita i? Som yngre var jag urusel på brevskrivning. Kunde inte stå ut med det sedvanliga refererandet av vad man hade gjort som barnaårens brevväxling oftast bestod av. Då jag började jobba på arkiv och kom åt att läsa gamla brev förstod jag att brev kan vara så mycket mer än ett maniskt uppräknande av kalenderns olika punkter. Som pjäsens manliga brevskrivare så riktigt påpekade, är ett brev en genomtänkt gåva som man ger till någon annan. Olikt ett telefonsamtal som är dött och avslutat då man lägger på luren, finns brevet kvar så länge mottagaren väljer att spara det – kanske genom ett helt liv, kanske ännu längre ifall det råkar komma till ett arkiv. Genom brev kan man till och med lära känna en människa långt efter att den fysiska personen är död – gamla brev skulle nästan kunna ses som meddelanden från livet efter detta. Ett brev kräver tid och eftertanke – man måste ha en vilja att offra en stund av sin tid, anstränga sig med att skriva för hand (fastän man naturligtvis kunde använda skrivmaskin), hitta frimärken och posta – och under all denna tid måste man ägna sina tankar åt den mottagare som skall få brevet. Hur ofta tänker man i andra fall så länge och så koncentrerat på någon annan människa? Ett brev som väntar på tamburmattan innanför postluckan betyder att någon människa har tänkt på mig en lång stund – är inte det en mycket vacker tanke?