torsdag 30 december 2010

Nysilverlöfte

Snart är det nytt år igen. Jag putsade gammelmormors finbestick så att de blänkte och beslöt att det är synd att låta dem ligga i skåpet. Det har gått tjugo år sedan hon dog men jag minns henne lika levande som om det var igår vi senast såg. Underligt hur en så liten tant kan lämna ett så stort intryck.

Om jag nu borde ha något nyårslöfte så är det kanske att försöka bli lite som hon. Och sen förstås njuta av livet och använda hennes bestick.

tisdag 28 december 2010

Om en julbock

Han hade mer skägg än en människa normalt begåvas med - det skall genast sägas. Grått och brunstrimmigt var det och såg mer ut som någonslags skägglav än vitt och vänligt bomullsludd. Dessutom täckte skägget hela ansiktet. På huvudet hade han en stor skinnmössa, på händerna stora skinnhandskar och i övrigt var han invirad i en stor och otäck gammal sälskinnspäls som av lukten att döma nog inte hade simmat i havet på herrans många år.

Kring foten hade han ett tjockt rep som han begagnade för att lyfta på benet som tydligen inte fungerade så bra och djupt inne i skägget, där ögonen borde ha suttit, fanns bara två, svagt lysande punkter.

Till råga på allt sa han inte ett ord, men gjorde med gester och uppfordrande harklingar klart att han envisades med att man skulle dansa och sjunga "Nu har vi ljus" innan det kunde bli tal om att ta in bykkorgen med paket som stod ute på trappan. Jag var alltid fullkomligt dödsförskräckt - och oerhört förtjust.

Nyligen såg jag Jalmari Helanders film "Rare exports" på bio. Den julbocken påminde faktiskt rätt mycket om vår - det var ett överraskande återseende.

I går blev det tal om julgubbar, bockar och bisar. Morfar såg ganska upplivad ut vid minnet av den där bocken med de självlysande ögonen.
-Du var ju aldrig där, sa jag. Han var faktiskt hemsk.
Morfar såg lite skyldig ut. "Var du mycket rädd?" frågade han.
-Om jag var rädd? Alldeles förfärligt! Men det var ju det bästa med julen...

måndag 20 december 2010

Snökrig

Igår snöade det ungefär 20 centimeter snö - till den halvmeter som redan fanns från förut. De lykthållande stengubbarna utanför järnvägsstationen här i Helsingfors såg ut som ganska molokna soldater från Vinterkriget där de stod med vita snökåpor och vita skyddshjälmar igårkväll - helt rätt klädda för vaktpostering i vinterlandskap. Helsingfors stad har deklarerat öppet snökrig med extra inkallat manskap på övertid.

Bilden här ovan är tagen i fjol - i mars. Den här tiden i fjol hade det knappt ännu börjat snöa.

Men man kan alltid trösta sig med att det var värre förr. Även om krigsvintrarna nu officiellt överträffats så står sig snörekordet från år 1915 i alla fall än så länge. Mitt avhandlignsmaterial omfattar brev från den vintern. Jag läser att hela staden höll sig inne eftersom det var stört omöjligt att ta sig någonstans i den djupa snön på gatorna - Vill man säga någonting till Helsingfors stads försvar så får det väl vara att den i alla fall blivit bättre på snökrig sedan år 1915.

måndag 13 december 2010

Ord

Veckoslutets händelser i Stockholm påminner mig om någonting jag läst. Jag plockar ner boken ur hyllan och bläddrar tills jag hittar det rätta stället.

"Genom de obeskrivliga olyckor Bobrikov bragt över vårt folk, genom den himmelskriande orätt han tillfogat detsamma såsom det förnämsta verktyget i det ryska våldets tjänst, hade han tusen gånger förverkat sitt liv. Den som riktade mot honom det hämnande vapnet, var endast verkställaren av folkets dom."
Herman Gummerus i sin memoarbok "Från aktiva kampår" (1925)

Gummerus var finländsk självständighetsaktivist och skrev appropå sina och kamraternas planer till mord på generalguvernör Bobrikov.
Retoriken låter obehagligt aktuell.

söndag 12 december 2010

Googlefälla

Ett vanligt råd till bloggare som vill samla fler läsare som man brukar se i olika sammanhang är att man skall skriva om sådant som folk kan tänkas googla. Typ Michel Jackson och hermafroditer. På så vis skapar man en googlefälla som lockar in nya besökare som kanske börjar läsa och får lust att komma tillbaka till bloggen senare.

De flesta bloggare har också tillgång till någonslags webbstatistik. Man kan alltså se vilka sökord som besökarna googlat på då de halkat in på bloggen. Det är oftast en ganska underhållande historia att följa med den här statistiken. För att nu ta några exempel från min egen bloggstatistik:
Historiskt skvaller
Frågvishet
Klockans historia


Men allt det här är sådant som bara fastnat någon enstaka gång i någons sökresultat.

Den överlägsnaste googlefällan på den här bloggen är nämligen att jag någongång i början råkade posta några bilder från Monets trädgård i Giverny. Tro det eller icke, men det går inte en vecka sedan dess utan att någon - oftast flera personer - googlar sig till just det här inlägget.

Och vad beror då detta på? kan man ju undra. Av nedlaggningsstatistiken ser jag nämligen också att dessa bilder är de enda bilder på min blogg som folk faktiskt brukar ladda ner - antagligen för att använda till någonting.

IP-adresserna avslöjar ofta vad det är fråga om.

De flesta som besöker en blogg lämnar nämligen ett elektroniskt fotspår i form av en IP-adress efter sig. Den här adressen avslöjar inte vem som använder datorn, men den avslöjar på ett ungefär var datorn befinner sig och vad servern heter. Och servrarna bakom Monet-googlarna brukar heta saker som "Pysselskolan klipp och lim" eller "Förskolan Nils Karlsson Pyssling". Det är alltså dagisar som är ute och "lånar" bilder från Monets trädgård.

Och vad beror då det här på? Jo, här får man nog antagligen skylla på Christina Björk och Lena Anderssons barnboksklassiker "Linnea i målarens trädgård" - uppenbarligen behöver pedagogerna bilder att visa för barnen utöver de tecknade bilderna i boken.

Och för all del. Det kan dom väl få. Men jag kan inte låta bli att fnissa lite smått pillemariskt åt att också det här inlägget kommer att bli en googlefälla gillrad med Monet som bete.

onsdag 8 december 2010

Glöggkörens fjärde övning

Helsingfors är ett snökaos. Jag har gett upp alla försök att vara chick och bara helt sonika dragit upp de randiga skaften på yllesockorna över byxbuntarna för att slippa få snö i skorna. Jag ser alltså ut som Mora-Nisse på väg att vinna något av de nio Vasa-lopp han lyckades vinna. Det är ganska bra för någon som alltid hatat skidåkning innerligt.

Glöggkören sammanträdde till sin fjärde övning denna morgon. Jag höll på att försena mig radikalt på grund av att man liksom inte riktigt tar sig fram som någon Mora-Nisse i snöeländet. Bara två övningar kvar till den stora "konserten" nästa vecka. Fatalt. Jag har visserligen lyckats hålla mig utanför alla förtroendeuppdrag som inkluderar taktinstrument och skrammelattiraljer men jag vet fortfarande inte om jag är sopran eller någonting annat. Jag klämmer bara i så gått det går i the drummer boy - parampampampam.

I eftermiddags köpte jag en julstjärna som ser ut som en julstjärneraket - om man nu kan föreställa sig någonting sådant. Sedan grävde jag fram adventsljusen ur garderoben och så var den julpyntningen avklarad. Nu kan det få bli jul när det vill. För all del, varsågod bara.

tisdag 7 december 2010

Sånt man inte skall tänka på

På SKOGH-konferensen i Göteborg deltog jag i en presentation/diskussion om Kirsti Niskanens och Christina Florins nya bok "Föregångarna" - en antologi av och om elva kvinnliga professorer som skriver om sina liv och vägen till professorskapet som kvinnor i en mansdominerad universitetsvärld.

En intressant gemensam nämnare för kvinnorna i boken är deras ovilja att hänga sig fast vid missräkningar och motgångar som skett på deras banor. De väljer nästan genomgående att inte fästa uppmärksamhet vid diskriminering och ojämlikheter - deras motto är "glöm och gå vidare".

Denna glömska är aningen retfullt för den läsare som kanske önskar sig ett debattinlägg om jämlikheten i universitetsvärlden och på så sätt är det synd att skribenterna inte har velat lyfta fram frågan tydligare.

"Tystnad och glömska är det bästa straffet för sådant som man finner fult och lågt", skrev Ernest Renan en gång och det mottot tycks fler än en av kvinnorna i boken ha tagit till sig. Men tystnad och glömska är inte medel som hjälper oss att råda bot på problem som ojämlikhet och diskriminering.

Däremot är det fullständigt sant att som individ mår man nog mycket bättre av att inte tänka för mycket på vissa saker. På ett rent personligt plan är glömskan alltså förståelig. Så förståelig att man kan nästan inte låta bli att tänka att denna glömska kanske är en viktig bakgrundsfaktor till just dessa kvinnors framgångar.

----------------------

Vill man se ett litet smakprov ur några av artiklarna i boken kan man få det här.

fredag 3 december 2010

Konferensvykort från Göteborg

Tja, man får väl säga att alla färdmedels och fortskaffningsgudar var mer eller mindre ogynnsamt inställda till mitt deltagande i Sveriges köns- och genushistorikers årskonferens i Göteborg. Först strejkade Finnairs kabinpersonal - sedan satt tåget från Stockholm fast då ett spår var blockerat av ett tåg med lokomotivfel och ett annat spår var oframkomligt på grund av ett annat tåg med fel på bromsarna.

Men 27 timmar efter starten hemma i Helsingfors var jag i alla fall framme och om resan var besvärlig så har åtminstone de två konferensdagarna varit två roliga, inspirerande och givande dagar. Mitt eget föredrag gick också riktigt bra och jag fick rätt mycket positiv respons.

En verklig pärla i Göteborg som jag gärna passar på att göra reklam för är det nationella biblioteket för genusforskning, med den största samlingen i Norden på detta tema - Kvinnsam. Samlingarna innehåller förutom litteratur och tidskrifter, också arkivmaterial, fotografier och en jättefin urklippssamling om kvinnorörelsen, jämställdhetsarbete och genus. Deras webb-sidor är användarvänliga också för den som inte befinner sig i Göteborg.

Tillgängligt på nätet finns exempelvis digitaliserade fotografier och ett stort antal äldre kvinnotidskrifter så som Hertha, Dagny och Idun som man kan bläddra i. Referensdatabasen Kvinnsam har därtill den stora fördelen att den inte bara listar hela verk och artiklar utan också mindre delar och kapitel av böcker med relevans för köns- och genusforskare.
En verklig liten guldgruva.

söndag 28 november 2010

Mot december

Bilden är gammal och ganska gräslig men ungefär så här såg det ut då vi kom hem över isen med julgranen stadigt fastbunden på vedkälken. Dagen före såg vi oss tvugna att avblåsa julgransjakten eftersom älgjakten också råkade pågå i skogen. Man tappar liksom lusten för granar då det samtidigt nissar omkring rödklädda tomtar med gevär i faggorna.

Hur som haver, på torsdag skall jag delta i Sveriges kvinno- och genushistorikers årliga SKOGH-konferens i Göteborg. För min egen del glädjer jag mig särskillt åt att det kommer att vara väldigt många föredragshållare som sysslar med biografiskt material på plats.

tisdag 23 november 2010

Nu lägger sig isen

Så här såg det ut för några år sedan där hemma då isen höll på att lägga sig. Vanligtvis är det ungefär då man börjar vänta på att isen skall gå igen. I år finns det ännu en orsak till att se fram emot mars.

Söderströms nya böcker, våren 2011. Sidan tre.

måndag 15 november 2010

Församlingsvalet

Tv-nytt igår uppmärksammade att 16-åringarna för första gången får rösta i församlingsvalet. En av dessa nyblivna röstberättigade intervjuades:

-Är det viktigt vem som påverkar i församlingen då?
-Nå, inte egentligen, jag vet inte så mycket vad dom gör där, men nog är det väl... morsan sa någonting om den här homosexualiteten och sånthär - så att, när hon nu tycker om dom så ska man rösta på någon som också tycker om dem.

Tja, vad skall man tänka? Tur att han hade en klok mor... Men sen kunde jag ändå inte låta bli att undra om nu alla 16-åringar verkligen är helt mogna för att rösta?

Män i kostym

Det är fräscht med nya forskningsteman. Anna Hedtjärn-Westers doktorsavhandling behandlar ett ämne som sällan uppmärksammas helt i sin egen rätt, utan att underordnas något annat tema, nämligen klädernas betydelse och strategiska betydelse för uttryckandet av identitet och grupptillhörighet.

Vid sekelskiftet 1900 var kostymen det senaste inom herrmodet och nästan alla män klädde sig i kostym - från samhällets toppskikt till botten. Kostymerna kunde ge ett enhetligt intryck men skillnaderna var ändå stora mellan exempelvis en skräddarsydd kostym av god kvalitet eller en billig, ärvd söndagskostym med dålig passform. Hedtjärn-Westers undersöker kostymen som ett medel för att uttrycka samhällsposition, social strategi och personlig smak och stil, och de mångtydiga budskap om manlighet, klass, samhällsposition och modernitet som den kunde förmedla. Hon analyserar porträtt och bilder av tre olika manliga kategorier: prinsar, konstnärer och tegelarbetare.

Resultaten är intressanta. Kostymens budskap är helt olika för de olika grupperna. Inom den traditionsbundna kungliga sfären signalerade en prins i kostym modernitet och ett ledigt, trendigt och folkligt intryck. Bland konstnärskretsarna uppfattades kostymen däremot som ett traditionellt och i det närmaste tämligen tråkigt och konventionellt attribut som rimmade illa med konstnärligt avvikande från normerna. Kostymen fungerade för dem bäst då man inte ville dra uppmärksamhet till sin person vilket är den raka motsatsen till plaggets funktion för undersökningens tredje grupp: tegelarbetarna. För dem utgjorde kostymen nämligen ett medel att ta plats och öka sin tygnd i samhället - kostymen användes främst vid tillfällen där arbetarnas rättigheter och situation skulle dryftas; inom fackföreningen och offentliga sammankomster.

Pierre Bourdeus begrepp habitus sammanfattas ofta ganska kortfattat som summan av de val förknippade med smak och livsstil som en person använder för att skilja sig från andra individer och andra sociala grupper. Som exempel på detta brukar man ofta nämna just kläder, sätt att tala, val av mat, dryck, underhållning o.s.v. Resultatet av Hedtjärn-Westers arbete visar med önskad tydlighet hur betydelsefull klädedräkten är för uttryckandet av en rad olika aspekter av identitet och grupptillhörighet samt att ett till synes likvärdigt mode inte alls behöver fylla samma funktion för olika personer och samhällsgrupper. På så vis fungerar det också som ett utmärkt exempel på vad Bourdieu menar med klädernas funktion för habitus.



---------------------------------------

Anna Hedtjärn-Wester: Män i kostym: Prinsar, konstnärer och tegelbärare vid sekelskiftet 1900, Stockholm 2010.

torsdag 11 november 2010

Frankrike i november

Min jobbdator bestämde sig plötsligt för att inte längre känna igen mig. It-avdelningens killar kliade sig i huvudet och kunde inte alls begripa vad som var problemet - det slutade med att de tillslut raderade min användarprofil helt innan de bestämde sig för att sova på saken.

Så i tre dagar har jag nu försmäktat utan snus och e-post. Dessutom har jag haft en helsikes snuva. På grund av det senare har det inte blivit några blogginlägg heller.

Hur som haver, Paris var fint - jag får kanske återkomma till det senare. Hann med två intressanta utställningar och en föreställning av Ibsens "Byggmästare Solness" förutom själva konferensen. Vädret var milt höstligt, halvklart och kanske kring 15 grader. Det var finfint att träffa folk och vänner. Det mesta var sig väldigt likt. Men...

På närtåget in till Paris från flygfältet betraktade jag franska novemberfärger längs banvallen: gula löv på platanerna, rödskiftande björnbärsrankor och silverluddiga fröställningar av utblommad klematis - det mesta var sig ganska likt, samma graffitiklotter överallt. Det enda nya var de nya kåkstäder av gamla pafflådor, spånskivor och diverse bråte som uppenbarat sig längsmed spåret sedan jag senast åkte där. Diskret inklämda i ett smalt utrymme mellan järnvägsspåret, en häck och en gammal lagerbyggnad - efter Sarkozys förvisningar på sistone gäller det att ligga lågt om man bebor en pafflåda. Av röken ur skorstenarna som stack upp ur den eldfarliga bråten att döma var dock dessa kojor synnerligen bebodda. Någon större effekt tycks utvisningarna i alla fall inte ha haft.

Man är förbaskat privilegierad som är ute och lustreser på det här viset. Det är en tråkig men ganska ofrånkomlig tanke efter en bra resa.

tisdag 2 november 2010

Ditt och datt från en ekorrhjärna

"Il existe une chose plus puissante que toutes les armées du monde, c'est une idée dont l'heure est venue."

Victor Hugo

- Det finns en sak som är starkare än alla världens arméer, skrev Victor Hugo,"och det är en idé vars tid är mogen". Invaderande arméer bekämpas med motståndsrörelser - invaderande idéer bekämpas däremot sällan.

Han hade många bra synpunkter på idéhistoria Hugo. Jag skall säga det till honom då vi ses utanför Sorbonne imorgon.

I övrigt vet jag inte riktig vad jag skall tycka om det faktum att jag mest ser fram emot min resa för att jag skall få sitta ner i flyget och läsa en bok helt ostört. Rubriken på det här inlägget har med andra ord ingenting alls med Hugo att göra - ifall det mot förmodan blev oklart.

Å andra sidan var det också Hugo som sa att det bästa sättet att få rätt, är att vara död. Och det har han väl säkert rätt i, eftersom han är död.

Det var dagens hermeneutiska cirkel det.

fredag 29 oktober 2010

Trettio år senare

I Figaro Madame läser jag en artikel om det nya trendfenomenet för damer - den nyborgerliga stilen och dess kvinnliga inkarnation, chict formulerat: "la néobourgeoise". Fransmännen känner sedan tidigare till "les bobo" (bourgeois-bohème), alltså unga, välbeställda och ofta framgångsrika människorna som gärna klär sig i slitna jeans, sammetskavaj och en stickad halsduk för att verka trendigt avslappnade och kulturella. Le Figaro konstaterar att den nya varianten däremot inte "klär ner sig" för att markera sin tillhörighet utan tvärt om föredrar uppklätt: damiga, knälånga kjolar, lyxartiklar och välansade ögonbryn.

Det här är ett fenomen som man kunde diskutera i oändlighet ur ett otal varierande synvinklar, men jag lämnar det därhän. Vad som slår mig är däremot att artikeln som en nästan självklar, giltig och allmänt bekräftad sak hänvisar till Pierre Bourdieus teorier om det sociala kapitalet - artikeln nämner inte ens analysens upphovsman - så allmänt vedertagen har dessa begrepp alltså blivit i dagens värld.

Nästa vecka börjar i Paris en tre dagar lång jättekonferens med närmare 200 olika talare från hela världen på temat Bourdieu, dit även jag är på väg. Konferensen uppmärksammar att trettio år har gått sedan hans banbrytande arbete Distinction: A Social Critique of the Judgement of Taste (som den heter i engelsk översättning) kom ut för första gången. De begrepp som Bourdieu lanserade så som socialt/kulturellt kapital, habitus och fält används idag inte bara inom Bourdieus eget ämne sociologin; också historiker, litteraturvetare, konstforskare och många andra forskare använder dem flitigt.

Bourdieu är med andra ord fortfarande aktuell - i hans fotspår har det kommit en första generation forskare som breddat användningsområdet för hans teorier ytterligare - och vad vi ser idag är dessutom en andra generation forskare som inte bara brukar Bourdieus teorier utan också vidareutvecklar den första generationens vidareutvecklade bruk av dem. Samtidigt har till och med populärkulturen - Figaro Madame m.fl. - börjat resonera i bourdieuska termer.



****

Vill man läsa artikeln om "néobourgeoisiskan" kan man göra det här: Madame Figaro

måndag 25 oktober 2010

Ett litet stycke skolhistoria

Pellinge folkskola inledde sin verksamhet år 1892. Innan det hade barnen på öarna i skärgården haft en ambulerande lärare som reste runt. Det gula skolhuset byggdes med talkokrafter och kring gården planterades lindar, sällsynta parkträd på en karg skärgårdsö. En lokal förmåga fick till uppdrag att leda byggnadsarbetet men då han som det berättas, inte alltid hade "möjlighet" att själv sköta uppdraget, föll ansvaret till stor del på hans hustru. Det var hon som exempelvis rodde ut lasterna med tegelstenar till bygget - från stan dryga trettio kilometer till skolstranden på Storpellinge.

I början av förra depressionen, ungefär just då skolan firade sitt hundraårsjubileum år 1992, började baletten med indragningshoten. En liten skola är inte lönsam, tyckte Borgå stad, som sedan dess kroniskt besvärats av fattigdom då det kommer till skolfrågor. Sedan dess har skolan knappt kunnat få arbeta ett helt läsår igenom utan att något nytt hot om indragning igen har hängt som ett Damoklessvärd över verksamheten.

Själv hör jag till en av de allra första årskullarna Pellingebarn som från grundskolans femte klass har fått åka skolbuss till skolor på fastlandet. Beroende på busstidtabellerna och förbindelserna har dessa resor tagit mellan två, och ibland uppemot tre, timmar av mina vardagar i anspråk. Att ännu mindre barn (dagisbarn och förstaklassister) skulle få tillbringa så mycket tid på vägen varje dag är fullständigt orimligt.

Det är för mig fullständigt obegripligt att en service som man på 1800-talet fann nödvändig och inte ansåg vara för dyr, inte skulle gå att genomföra på 2000-talet. Att lägga ner en skola ute i skärgården är ett effektivt sätt att avbefolka trakten från all åretombosättning - det är inte bara den levande skolmiljön i det gula skolhuset med de lummiga lindarna som försvinner (ett stycke kulturarv redan det) - det är livskraften i ett helt samhälle. Öarna i Pellinge-skärgård har bevisligen varit permanent befolkade sedan medeltiden, antagligen ännu längre. Det får inte bli så att vårt århundrade förvandlar denna levande ö med traditioner till en ort där bara sommarstugorna står kvar.



Hjälp till att bevara en levande skärgård, skriv på adressen för Pellinge skola och dagis här!

fredag 15 oktober 2010

Ryssland i färg för hundra år sedan

Det är en ganska märklig känsla man får av att titta på de här fotografierna av ryska järnvägsarbetare, bönder på höåkern och barn på en grässluttning. Åtminstone om man försöker föreställa sig att bilderna är tagna för hundra år sedan.

Bilderna, och flera andra liknande, tagna runt omkring i det ryska riket för ungefär 100 år sedan, finns numera i Library of congress i USA som köpte de ursprungliga glasnegativen år 1948. De är tagna av fotografen Sergei Mikhailovich Prokudin-Gorskii (1863-1944) som var en pionjär inom fotokonsten och färgfotograferingen. Han utvecklade en teknik som gick ut på att han med sin kamera i snabb följd tog tre svartvita bilder med olika färgfilter (röd, blå, grön) för att skapa en färgeffekt. De identiska färgnegativen kunde sedan kombineras och ge upphov till den här helt otroliga färgbilderna.

Det ett underligt levande intryck man får då man bläddrar mellan bilderna. Gorskii dokumenterade det ryska landskapet och människorna med särskilt tillstånd av kejsar Nikolaj II mellan 1909 och 1915. Man kunde tänka sig att mycket av det han då fotograferade skulle komma att försvinna för gott inom kort då första världskriget och revolutionen något år senare bröt ut. Ändå lämnar bilderna ett märkligt intryck på en betraktare hundra år senare. Många av vyerna kunde lika gärna vara tagna idag.

Bildkälla här.

tisdag 12 oktober 2010

Slogans for historians

Hittade en liten fiffig sida på internet som skapar slogans för vad som helst - allt man behöver göra är att ange ett ord.
Försökte mig på ordet "historian" - historiker, och det här var några av resultaten:
The wonder has a name: historians!
Jesus loves historians!
Call a friend, call a historian!
I believe in historians!

The age of historians!
I lost weight with historians!

Historians never die!
Historians - making people sucessfull in a changing world! (gillar verkligen den!)
och bäst av allt - Historians are a never ending story!
Jaha, så var det med den saken.
Ett par ord om dagen i övrigt: förmiddagen tillbringades på ett seminarium om litterära sällskap och nationalism... Historians for you kids!

fredag 8 oktober 2010

Fredagsfyrverkeri

Det är en hel rad saker som börjat rulla den här veckan. Har skrivit, skrivit och skrivit - nu känns det nästan som om jag vet vad jag håller på med. Det är en klar fördel.

Dessutom är det en del annat också - jätte spännande saker. Idag blev det klart att nästa vecka skall jag träffa och samarbeta lite med någon vars arbete jag länge beundrat väldans mycket. Eftersom jag i allmänhet ganska sällan beundrar folk sådär helt förbehållslöst och ohämmat, så är det här för mig ganska stort...

Ja ursäkta, jag måste liksom bara få säga det.

Firar alltihop med några bilder från FM i fyrverkeri från flera veckor tillbaka som jag inte haft tid att göra någonting åt förrän nu.

-----------------------------

Edit kl 21.58: Lite fyrverkeri också för att bloggen ikväll har sprängt den lite magiska gränsen med tusen besökare sedan jag installerade räkneverket. So long and thanks for all the fish, alltså!

måndag 4 oktober 2010

Vedermödor

Den här veckan är jag forskningsledig från jobbet och försöker få så mycket som möjligt gjort. Men det kommer tydligen inte att bli så mycket då jag varje morgon börjar med att skriva om det jag skrev igår... suck, antar att det är någon slags process det också, men lite frustrerande känns det ju.

Igår då jag körde fast totalt gick jag ock hälsade på mina forskningsobjekt på Sandudds begravningsplats här intill. Passerade orientalisten G.A. Wallin, professor Gunnar Landtman, konditorn och kafégrundaren Fr. Ekberg, societetsdrottningen Aurora Karamzin, historikern Sven Gabriel Elmgren, den finska sjuksköterskeutbildningens moder Sophie Mannerheim och en hel rad andra på vägen. Plockade dom här lönnlöven och snackade en stund med en ekorre som visade sig vara tämligen ointresserad av mina definitionsproblem. -Ibland då man skriver känns den levande människan man skriver om faktiskt ganska overklig.

Det är väl antagligen den friska luften och promenaden som samlar tankarna egentligen, men hur som haver är det inte så illa att bo granne med hela Helsingfors avlidna crème de la crème. Det hjälper på något vis att fokusera.

onsdag 29 september 2010

Kort rapport från marknaden i Sibbo

I hela tre timmar åt vi karamell, åkte genom Nickby rondell och fröjdades på marknaden i Sibbo i söndags.

Finländsk matkultur tycks vara på tapeten just nu. I flera sammanhang har jag hört folk fråga om vi över huvudtaget har någon matkultur i Finland? På tv-nytt i fredags var det en kock av något slag som tillfrågades om vad som är den verkliga bottennoteringen i det finländska köket.

-Potatisgröt, sa han.

Så till potatisgrötens försvar skall jag nu bara säga att jag i söndags på Sibbomarknad köpte en hel ask potatisgröt, stekte den i smör och avnjöt med mjölk och lingon - och det var precis lika gott som vanligt. Varför man skulle klanka ner på vår matkultur för potatisgrötens skull begriper jag inte.

I övrigt hände det sig på marknaden att Mormor plötsligt märkte att någon i ett ouppmärksammat ögonblick hade tryckt en av Sannfinländarnas broschyrer i handen på henne. Mormor som är en ordentlig människa ville inte bli sedd av vänner och bekanta med någonting dylikt i handen men tyckte inte heller att hon ville skräpa ner och slänga broschyren på marken...

Så hon gömde den ordentligt inne i en grön mössa bland en möss- och vantförsäljares varor...

onsdag 22 september 2010

Spårvagnskultur

Jag kunde inte hjälpa att jag kom att tänka på Thorbjörn Egners barnboksklassiker "Folk och rövare i Kamomilla stad" idag då jag av en händelse råkade stiga på en pärlemorskimrande spårvagn som visade sig vara HSTs nya satsning "kulturspårvagnen" som gjorde sin jungfruresa.

En god stund av turen från Regeringsgatan till Nationalmuseet satt jag därmed och fnissade för mig själv över likheterna med Kamomilla stads enda spårvagn - den vars resa aldrig räckte längre än en minut och där alla passagerarna serverades kakor - och som hade en sjungande konduktör så att det "gick med full musik och sång och resan aldrig blev lång"... HSTs rosaklädda spåravärdpar var verkligen inte sämre än den konduktören då de bjöd passagerarna på karameller och reflexer medan KorjaamoFolks spelade svängig musik och passagerarna applåderade beredvilligt.

Mer om kulturspåran kan man läsa här. Och ja, vill man hoppa på, så gäller det att hålla utkik på tisdag och onsdag eftermiddagar. Åtminstone passerar den hållplatsen vid Regerings- och Snellmansgatornas hörn klockan 16.39 på onsdagarna.

torsdag 16 september 2010

Daemons & genius

Snubblade över författaren Elisabeth Gilberts tal om kreativitet på youtube och tror faktiskt att hon har en mycket viktig poäng. Det pratas helt enkelt för mycket om kreativitet i allt för flummiga och idealiserande termer. Det handlar inte alls så mycket om någon mystisk ingivelse och kanalisering av krafter&förmågor som man antingen har eller inte har - som det de facto handlar om pur envishet och arbete. Det hjälper helt enkelt inte alls att vara begåvad om man aldrig tvingar sig själv att börja skriva, måla, forska eller utföra vad helst det är man tänker sig att utföra.

Att skapa någonting är ett arbete som kräver ansträngningar, envishet och uthållighet. Det är helt enkelt förbaskat besvärligt. Att idealisera någon slags mystisk kreativitet som vissa människor har och andra inte har, är egentligen att inte värdesätta arbetet bakom. Det är nyckeln till varför konstnärs-, författar- och forskaryrkena ännu, som de allra sista yrkena till och med efter sjuksköterskeyrket, betraktas som "kall", d.v.s. någonting man gör för att det ger personlig tillfredställelse (inte för att leva på) och därför inte behöver betalas som andra yrken.

Att idealisera kreativiteten är kort och gott en björntjänst för alla dem som försöker göra vår gemensamma värld till en trevligare plats. För det är inte mystiska, njutningsbara ingivelser som skapar böcker, konst och vetenskap. Det är arbete. Och arbete borde löna sig.

onsdag 15 september 2010

Kändis

Jag deltog i ett kort seminarium på SKS idag där man diskuterade offentlighet i form av kändisskap och linslusande. Konstaterade en sak och lärde mig en annan.

Konstaterade utgående från frekvensen av småsura kommentarer i annars helt sakliga inlägg, att någon verkligen borde göra en närmare undersökning av vilka mekanismer som styr reaktionerna på Sofi Oksanens person.

Lärde mig att då man i tiderna på de finska tidningsredaktionerna sökte mynta ett motsvarande, finskt uttryck för det svenska "kändis" - så fanns det två alternativ.
Det ena alternativet var "tunttu" - det andra "julkkis".

söndag 5 september 2010

Rönnbär

Det är många år sedan jag senast satt på en sten och åt rönnbär. Idag har jag gjort det igen.

Jag älskar den där underbara känslan man ibland får av att ha ett par ben som kan gå precis dit man vill; som är unga och starka; fria från alla krämpor och lätta under fötterna. Ibland behöver man inga mekaniska fortskaffningsmedel. Man blir helt fartblind och tillräckligt yr av att promenera.

Jag går hem över gravgården och känner mig levande. Jag tänker att det är rödorange stunder som den här man borde komma ihåg. För att hjälpa mig själv att minnas strör jag ut rönnbären på vägen medan jag går. Som kiselstenarna på stigen i sagan om Hans och Greta ska de lysa röda på vardagens gråa grus, då jag nästa gång vill hitta tillbaka.

lördag 4 september 2010

Lappträsk

Lite mer bilder från den östnyländska turnén i förra söndags. Denna gång från Lappträsk där en del av släkten härstammar. Vi hade släpat med oss Farmor som agerade förtjust och överenergisk guide. Måste säga att jag nog någonstans tappade bort mig totalt bland alla pappas pappas pappor och farmors fastrar, mostrar och kusiner, men det var mycket intressant i alla fall. Det gråa lilla torpet på bilderna har nuförtiden flyttats till Kycklings hembygdsgård, men uppenbarligen har det någon gång bebotts av en släkting från fyra eller fem generationer bakåt.

fredag 3 september 2010

Lovisa

Äntligen har jag fått tid att ladda upp bilderna från Lovisa i söndags, där det årligen ordnas ett evenemang om traditionsbyggande och renovering med massor av konst, antik och lopptorg som det heter på deras hemsidor (som man kan titta på här!). Tanken är alltså att privatpersoner som bor i de gamla trähusen i Lovisa öppnar upp sina hem för besökare som får gå runt och titta på hur de renoverat och inrett.

Det var fint väder och massor av fint att titta på. Ett klurigt budskap som någon målat på sin uthusvägg fastnade särskilt i minnet. Om man klickar på bilden får man en större version så att det går bättre att läsa...

onsdag 1 september 2010

Bita i äpplet

Idag är första kvällen på snart två veckor som jag inte har någonting att göra, någonstans att gå eller någon att träffa.

Ikväll tänker jag baka äppelpaj och bita i det sista sura äpplet. Måste, måste, måste nu förbaskemej åstadkomma någonting som jag lovat redan i maj. Har inga idéer alls, men kanske om man trycker i sig tillräckligt med vaniljsås först att de uppenbarar sig sedan?

Hoppas kan man ju alltid.

onsdag 25 augusti 2010

Frågvishet

Fel ställda frågor är det värsta som finns. Frågor om sådant som man gör sitt bästa för att inte tänka på. Frågor som man inte vill besvara.

Ibland brukar jag läsa DNs etikettspalt med Magdalen Ribbing, som väldigt ofta får frågor om hur man på ett artigt sätt skall hantera situationer där folk ställer frågor man inte vill besvara. Hon brukar ge rådet att man skall ignorera frågor med en motfråga - varför vill du veta det? Varje människa har, enligt henne, rätt till att hålla somliga saker för sig själv. Det är inte artigt att fråga för mycket.

När man håller på med biografier blir den här tematiken också aktuell - vilka frågor får man ställa sitt forskningsobjekt? Går det an att i vetenskapens namn fråga en historisk (oftast död) person; brukar du onanera, har du syfilis, vad hände vid din förlossning, är du homosexuell, var du otrogen?

Den enda egentliga skillnaden är att det som i sällskapslivet kallas för påträngande frågor, inom biografiskriveriet kallas forskningsetik.

En gång stötte jag i mitt källmaterial på en man som under kriget, då han var en alldeles ung man, tjänstgjorde inom fälträtten och medverkade till att döma fanflyktingar till döden. Av materialet kunde jag se att detta var en mycket traumatisk händelse för honom och att han under hela återstoden av sitt liv, valde att inte tala om det - tjänstgöringen vid fälträtten saknades exempelvis i alla de meritförteckningar han genom sin karriär uppgjorde, trots att de annars var mycket utförliga. Har då jag som forskare rätt att gå och peta på det här, att ställa frågor och försöka ta reda på mer?

Döda personer har ingen talan. De kan inte heller ignorera närgångna frågor med motfrågor. Men ibland då man handskas med materialet de lämnat efter sig anar man en tydlig motvillighet - tystnad i ett material kan ofta tolkas som att frågan man ställt närmar sig gränsen för det oartiga. Skall man då respektera gränsen och inte fråga?

Konsten att veta när man skall fråga, om man skall fråga, vad man skall fråga - det, om någonting, är frågvishet.

måndag 23 augusti 2010

Östnylänning

Jag funderar lite på vad östnyländsk identitet skulle kunna vara. På något sätt känns det ibland som om det kanske sammanfattas av att stå och småfrysa på en öde busshållplats i svinottan och vänta på en buss - på väg till hufvudstaden.

Eller så är det bara mitt liv som är ett evigt flängande hit och dit? Undrar om det skulle kännas annorlunda om man ägde en egen bil?

Men jag vill inte äga någon bil. Vad jag däremot väldans gärna skulle äga är två rejäla kallblodshästar att gå i skogen med. Den här sommaren har jag nämligen utvecklat en märklig passion för skogshuggning. Nyförvärvet i min arsenal är en "vesu". Försöker komma på vad detta verktyg heter på normalsvenska - kvistjärn kanske?

Hur som haver är det ett mycket användbart don. Jag är helt förtjust.

onsdag 18 augusti 2010

En björn i sängen

DN skriver att mer än en tredjedel av alla vuxna britter sover med en nallebjörn i sängen.

Jag är inte alls förvånad - man kan definitivt ha sämre sängkamrat.

söndag 15 augusti 2010

Filosofiskt efter kräftskiva

Svandun och urberg. Sandudd, igår kväll. Längtade bort, ut och iväg. Tankar förflyttar sig lätt - svårare är det med den fysiska existensen.

onsdag 11 augusti 2010

Vardag (igen)

Knäckebrödssmulor på tangentbordet. Den fjärde koppen te bredvid mig. Jag håller på att förkorta texter på jobbet. Inte mina egna - det är därför det är så enkelt.

Bort. Bort, bort, bort! Puts väck!

På en halvtimme har jag kortat ner en tio sidor lång biskopsbiografi till sex sidor och det är ännu lite för långt. Sic transit gloria mundi igen. Jag tänker lite på den där biskopen i Tjehovs novell som jag bestämt skrivit om en gång tidigare. Han vars mor ingen trodde på då hon sade att hennes son varit biskop. Det kan ha berott på att biskopen livshistoria anförtroddes en lika vårdslös biograf som jag. En som också förkortade bort det mesta - för att det inte var relevant.

Det är förskräckligt så lätt det är att förkorta bort i andras texter (liv också för den delen) - förkorta, förenkla, förinta kanske? Jag skulle nog bli upprörd om någon framtida redaktör förhöll sig lika lättvindigt till min egen biografi som jag har gjort idag.

tisdag 10 augusti 2010

Avundsjuk, jag är så...

Vardag var ordet jag sökte. Var-dag. Sånt som händer varje dag, med andra ord. Sånt som händer hela tiden. Det är inte så lätt att stå ut med det - hela tiden. Vardag kräver is i magen.

DN skriver om att folk skryter så infernaliskt på Fejsboken. Sen kontrar man med att det inte är fejsbokens fel att folk skryter. Och till slut förklarar man *varför* folk skryter på Snokeboken. Artiklarna antyder att avundsjuka kan vara en orsak till att statusuppdateringar på Fejsboken uppfattas som skryt.

Alla folk har sina egna populära uppfattningar om vilka egenskaper som är "typiska" för just dem, i stil med att finnar "är" tystlåtna. Svenskarna däremot tycks tro att avundsjukan är Guds gåva till det svenska folket. Den är ganska träffande att uttryckligen den "svenska" avundsjukan figurerar som en gångbar förklaring till skrytet på facebook i DNs artiklar.

Men jag undrar om det verkligen är skryt det handlar om? Kanske är det bara ett slags försök att övertyga sig själv om att vardagen nog går an? Att allt inte är så tokigt trots allt? Att det faktiskt är riktigt bra? Fake it till you make it liksom? Det var ju faktiskt roligt igår. Och det är verkligen underbart med regn.

Det vore i alla fall intressant att veta om någon undersökt ursprunget till myten om den svenska avundsjukan? För att svenskar skulle vara avundsjukare än andra folk - det får man väl ändå tillåta sig att betvivla.

onsdag 4 augusti 2010

Forskningsdeckare - en skrivteknisk fundering

Med elva sidor av min ganska halvfärdiga avhandlingsinledning färdigt skrivna är det en liten teknisk detalj jag funderar över. Egentligen är det väl kanske frågan om två skolor - eller också bara en smaksak - men hur som haver handlar det om hur man skall bygga upp sin text.

Skall man alltså - behandla avhandlingen som en slags deckare, så att man inleder med mordgåtan (förlåt, forskningsfrågan), utför en mordutredning (d.v.s. letar efter och framlägger sina bevis ur källorna) och avslutar med att namnge mördaren, alltså summera upp forskningsresultaten först i avslutningen?

Eller skall man - vilket jag själv just nu lutar åt att föredra - acceptera fakta, det vill säga godkänna att författaren (jag) redan vet vem mördaren är (alltså vet vad jag vill säga och vilka mina forskningsresultat kommer att vara) då jag skriver de första raderna och därför strunta i att göra "drama" genom att låtsas ställa frågor som om jag inte visste vad jag tänkte skriva om, då ju både läsaren och jag ändå vet att det inte är så?

Jag antar att det egentligen handlar om att välja mellan forskningsfråga - eller forskningstes. Som sagt lutar jag just nu åt det senare alternativet. Det förefaller på något vis ärligare - och tydligare. Om man som läsare redan från början vet om vilken tesen är, kan man lättare följa med vilka argument som framförs för att stöda den. Då uppfattar man också lättare vad texten försöker säga och kan ta ställning till om man vill godta eller förkasta den.

tisdag 3 augusti 2010

Ett nytt projekt?

Bilden föreställer min morfars morbror som läser sjökortet hemma i köket hos oss någon gång på 1930-talet. Gissa om jag skulle vilja veta vilken färg det var på tapeten i bakgrunden?

Intill spetsgardinerna står en präktig hängsparris i lerkruka på en piedestal. Och bakom skymtar en byrå i tidsenlig jugendstil. Insåg att det är just den byrån som i åratal stått uppe på vinden. Kanske borde man försöka putsa upp den? Den är ju faktiskt rätt vacker.

Men för att kunna göra det borde man bara få tag på liknande beslag så att man kan ersätta dem som kommit bort. Ifall någon vet var man hittar sådant skulle jag vara glad för tips...

måndag 2 augusti 2010

Augusti

Det är inte så mycket att orda om just nu. Sommarvärmen fortsätter och allt går så fort, så fort. Känner mig lite som den flitiga gumman i Elsa Beskows ramsa - hon som skulle kärna smör och baka bröd och allt vad det nu var innan söndagen då hon skulle gå i "tjörkan".

Ibland känns det somom man har lite för mycket jobb. På lördagen kokade jag svartvinbärsgelé. På söndagen målade jag fönster. Idag på jobbet tappade jag bort ett helt gäng med gubbar vars namn alla började på T. Det låter nästan lite poetiskt.

Som tur var har jag hittat dem nu. Gubbarna alltså. I övrigt är detta bara svammel.

onsdag 28 juli 2010

Summertimes

Tja, jag har väl inte så mycket annat att skriva än att det är förbaskat varmt och att denna scen från femtio år tillbaka i tiden, ter sig ganska lockande just nu. Hemma i lägenheten är det så hett att jag knappt sover överhuvudtaget om nätterna, vilket gör mig extremt ljuskänslig om dagarna. På jobbet klarar jag bara av datorskärmen med hjälp av solglasögon och nerdragna gardiner. Det känns lite mystiskt och ganska fånigt förstås, men det bespara mig en del illamående.

Igår var jag på bio och såg Leonardo di Caprios nya film, the Inception. Den var väl helt okej - fastän ganska lång - men om man skall operera med tre olika drömnivåer plus verkligheten så blir det väl lätt så. Jag tyckte metaforen med att åka hiss ner till di Caprios källare - förlåt, undermedvetna - och hitta ett instängt vilddjur till kvinna, var lite väl sliten. Men som helhet var det intressant med tanken hur idéer föds och hur drömvärlden fungerar.

En av filmens idéer var att sådana drömupplevelser man ibland har av att omgivningen stirrar på en, beror på att drömmaren börjat bli medveten om att han befinner sig i en dröm och att drömmen därför reagerar med hotfullhet som ett slags försvar mot att bli avslöjad som - en dröm; alltså någonting icke existerande, någonting overkligt. Eftersom det här med självmedvetenhet (alltså att subjektet upplever och blir medvetet om sig själv som just ett subjekt) är någonting som jag funderat en del över på sistone så kändes filmen som ett roligt tankeexperiment. Få se, kanske återkommer jag till det här idéerna någon gång framöver.

måndag 26 juli 2010

En god historia

Jag satte mig på sängens halm,
Han började berätta
Om Dunckers eld, om kapten Malm,
Om mången bragd för detta;
Hans blick blev ljus, hans panna klar,
Jag glömmer ej, hur skön han var.
(J.L. Runeberg, Fänrik Ståhl)

Om det förklarade berättandet skulle jag vilja skriva någon rad, men jag är rädd för att jag kanske blir för poetisk då jag citerar Runeberg. Men faktum är ju att nationalskalden så väl har lyckats fånga upplevelsen av att lyssna till en god berättares historia.

Det är inte för inte som både historia och historier lyder under samma musa. En god berättad historia är bland det mäktigaste som finns - sällsynta ögonblick som trollbinder och fångar så att man andäktigt går upp i det som berättats och helt glömmer allt annat för en stund. Åtminstone gör jag det. Sådan ögonblick är orsaken till varför jag forskar i historia. Det är den andäktiga förtjusningen över en god historia som fortsättningsvis lockar mig, därom vittnar väl inte minst namnet på denna blogg också.

Idag på kaffepausen var ett sådant ögonblick - högst oväntat - en släkthistoria som spände från Sibirien i öster till Canada i väster med många kringelikrokar där mellan. Och fastän jag vet att historia som vetenskap och historier inte alltid riktig möts - så hävdar jag ändå att historien behöver historierna. För bara med hjälp av den mänskliga rösten och historierna, lever historien till fullo.

söndag 25 juli 2010

Minnets pinne

Det är märkligt hur man kan glömma det mesta då tiden går. Jag tillbringade de sista semesterdagarna med att gå igenom en skolåda med gamla fotografier från Mormor och Morfars ungdomsdagar för att om möjligt kunna skriva ner något om vem och vad de föreställer. Men allt som oftast då jag frågar vem någon på bilderna är, rycker Mommo bara på axlarna och säger; "tja, det minns jag faktiskt inte".

Mest är det skolkamrater förstås, som trillat ur minnet. Som den här dragspelsspelande flickan på den somriga klöverängen någon gång på 1940-talet.

Historikern i mig blir förstås frustrerad, men vad kan man göra? Man får bara konstatera att den lilla, slitna bönen som brukar stå skriven bredvid någon glansbild med rosor och änglar i minnesböckerna, faktiskt kanske hade ett visst berättigande i sig:

Låt mig sitta i ditt minne,
på en liten, liten pinne.
Men om pinnen blir för kort,
faller jag ur minnet bort.

fredag 16 juli 2010

Uti min hage

Nu måste jag säga som Rådddjuret att - ursäkta. Det blir hemskt mycket trädgårdsskriveri just nu.

Kanske måste jag förklara något om detta. Näst historia, så är nämligen trädgårdsodling, blommor och växter ett av mina största intressen. Jag gläder mig nämligen alldeles enorm över allt sådant som växer, blir större, klokare och vackrare - både bland människor och växter. På något vis föreställer jag mig också ibland att både humanism och trädgårdsodling på sätt och vis handlar om tillväxt och livsglädje. Allt som lever och växer är hoppingivande.

Dessutom är det ekologiskt med trädgårdsodling. Få saker är så tillfredsställande som att kunna gå ut i sitt trädgårdsland och plocka in hela middagen, minuterna före man skall tillaga den. Det är hundra procent ekologiskt, närproducerat, billigt, gott och garanterat färskt. Bättre mat kan man aldrig få.

Så för att ge en liten bild om vad som just nu frodas i trädgården och placeras på tallriken så skall jag avluta med en lista.

Ätbart: Gurka, sallad, tomat, squash, gul pumpa, ärter, brytbönor, bondbönor, morot, palsternacka, rödbeta, kålrot, rovor, rädisor, lök, spenat, potatis, sparris, jordgubbar, dill, persilja, oregano, timjan, gräslök och citronmeliss.

Underbart är kort...

...och få underbara ting varar så kort som linets blommor. Då solen steg upp idag morgon slog de små ljusblå knopparna ut - vid klockan 11 samma förmiddag var alla blommorna borta. Ett par timmar bara, var det alldeles himmelsblått i rabatten.

fredag 9 juli 2010

Från Amsterdam

Den vackraste souvenir jag någonsin köpt blommar just nu i min trädgård. Pionen kom hem från Amsterdam för några år sedan som en liten jordig rotbit och den prövade nog den holländska värdfamiljens gästfrihet mer än lovligt då den måste förvaras flera dagar i deras kylskåp för att inte torka och dö innan jag skulle flyga hem.

Men det var det nog värt för denna skära dröm i dubbla prinsesskjolar.

Igår gick två damer förbi på vägen utanför och deklarerade högljut att "oj så vackert!". Och säger man så, om en trädgårdsälskares favoritpion, ja då blir man med det samma en vän för livet...

tisdag 6 juli 2010

Från verandan

Just nu är det ingen hejd på munintillvaron här på ön. Om kvällarna blir det långa turer med roddbåten, allmänt refererad till som "Baljan" på grund av dess sjöduglighet och fyrkantiga köl. I förrgår hade vi en ofrivillig passagerare på båtbotten - en brun ödla som inte alls tycktes uppskatta en tur till sjöss. Eftersom vi övriga passagerare inte heller uppskattade dess närvaro särdeles mycket höll hela ekipaget på att välta i stundens förvirring då den dödsskraja fripassageraren upptäcktes.

Varm är det också. I natt har vi tältat - på verandan.

söndag 4 juli 2010

Åbo tur och retur i sommarvärmen

Min semester och min sommarlektyr har jag inlett med två böcker. Först Alma Söderhjelms memoarbok "Åbo tur och retur" (1938) och sedan Marja Engmans doktorsavhandling från 1996 om samma dam. Den första boken var rolig läsning, den andra förklarade en del av vad man tyckt sig ana mellan raderna i den första...

Alma Söderhjelm tillhörde de första kvinnorna i Finland som genomgick akademisk utbildning och bland de allra första som disputerade inom ämnet historia med en avhandling om franska revolutionen. Hon blev docent vid Helsingfors universitet men då hon skulle ansöka om en professorstjänst ansåg universitetet att hon inte hade behörighet att söka på grund av sitt kön.

Under flera årtionden sysselsatte sig Söderhjelm istället som fri forskare, författare, teaterkritiker och kåsör i både finländska och rikssvenska tidningar och blev med tiden mycket känd, inte minst för de tämligen vågade romaner som hon författade, varav den första "Kärlekens väninna" väckte en hel del debatt på grund av att den tangerade ämnen så som homosexualitet och kärleksaffärer med gifta män.

Genom en privat donation från en vän (som hade en rik faster) fick Söderhjelm i alla fall till slut en personlig, extraordinär professur i historia vid det tämligen nygrundade Åbo Akademi år 1927 och blev således till slut Finlands första kvinnliga professor. Även efter professorsutnämningen och ända upp i hög ålder, fortsatte hon göra sig känd genom sina skarpa kåserier i både dagstidningar, damtidningar så väl som herrtidningar och genom sina mångdelade memoarer som inte drog sig för att delge läsarna både en hel del indiskreta kommentarer om både vänner och fiender.

Marja Engman beskriver det bemötande som dessa memoarer fick. Alma Söderhjelms skarpa tunga uppskattades långt ifrån av alla - flera i böckerna omnämnda personer tog mycket illa vid sig av sättet de beskrevs på och bland annat hennes egen bror, professorn och Finlands sändebud i Stockholm, Werner Söderhjelm uppskattade inte alls att associeras med systerns skriverier. Det gick så långt att kontakten mellan dem bröts helt och hållet.

Memoarerna recenserades flitigt i både finsk och svensk press. Engman konstaterar att många recensenter reagerade på de indiskreta avslöjandena i boken. Ett par av dem konstaterade emellertid att särskilt just delen "Åbo tur retur" som beskriver Söderhjelms år som professor i Åbo, och som uppfattade som extra avslöjande, med tiden skulle komma att bli en riktig guldgruva för den kulturhistoriskt intresserade läsaren som ville veta någonting om kretsarna i Åbo under 1920-1930-talen.

Man får nog hålla med om att dessa recensenter verkligen slog huvudet på spiken i sina antaganden. Boken är, med sitt stora galleri av bemärkta och kända personer som fladdrar förbi, och sina många lustiga historier, en verkligt njutbar läsning för en nutida läsare i hängmattan. Man kan inte annat än roas det lilla mått av belåten hämndlystnad som lyser igenom då Alma skriver om professorn som kom hem till henne för att be henne låta bli att komma på hans femtioårsdag eller Akademins rektor som enligt Söderhjelm föreslog att den lilla professorn skulle resa bort med honom för att "vila vid hans håriga bringa". Om inget annat så får man åtminstone inte intrycket av att det skulle stämma som Söderhjelm hävdar - att Åbo, näst Tavastehus, är jordens tråkigaste stad.

torsdag 24 juni 2010

onsdag 23 juni 2010

Allt på en gång

Det är då för märkligt att positiva saker så ofta tycks hända samtidigt som någonting annat. Man väntar och väntar och ingenting händer och sedan plopp! trillar allt in på en gång. En text som jag skrev för flera månader sedan och ärligt talat trodde hade försvunnit ut i cyberspace fullständigt, visade sig plötsligt vara på väg till tryck och ett projekt i ekonomiskt trångmål och skatteförorsakad knipa, fick plötsligt och högst otippat, extra finansiering. På samma dag!

Nu är det dessutom bara en futtig arbetsdag dag kvar tills semestern börjar och midsommaren står för dörren. Två nätter i rad har jag nu kommit hem ganska sent och beundrat den helt oändliga rymden av ljusblå och babyrosa sommarsky som breder ut sig över en sovande storstad med ljumma gator och gatudammskvalster under skorna. Ungefär som på bilden av den blommande strandförgätmigejen vid bron där hemma. Nu längtar jag dit.