lördag 27 februari 2010

Vinterns sista dag

I natt väcktes jag av ett förfärligt brak. Snön på halva framsidan av taket drosade ner i en trött lavin.

Idag är det takdropp, blidsnö och dimma. Jag skottade bort snölavinen som landat framför garagedörren och lysnade på småfåglarna som plötsligt och akut drabbats av DEN STORA FÖRÄLSKELSEN. Då det var klart satte jag mig i snödrivan och klickade hårt med tungan sådär som man gjorde när man var liten och lekte häst.

Det dröjde inte länge förrän jag fick svar - från närmaste telefonstolpe hördes en förnärmad trumvirvel från en av grannskapets hackspettar. Jag fnissade, och kunde inte motstå att trumma lite tillbaka.

Det dröjde inte längre förrän grannskapets andra hackspett också dök upp och förargat undrade vad det var för en inkräktare som satt där i snödrivan och slängde ur sig oförskämdheter på konstig trumdialekt. Ytterst suspekt!

Här om dagen diskuterade vi parapsykologi på Blue Peter. Eftersom baren var Peter och inte Pub Pete, tyckte jag inte att det var så lämpligt att avslöja att jag faktiskt är helt övertygad om att jag i ett tidigare liv har varit hackspett. Av alla fåglar är det min absoluta favorit - mina grannar hackspettarna och jag kommunicerar helt enkelt med varann.

Men sådant avslöjar man alltså inte i sällskap - åtminstone inte på Blue Peter.

Kanske avslöjar man inte heller att sedan jag suttit i min snödriva en stund och fört en liten revirstrid i all vänskaplighet, steg jag sedan upp och byggde mig en snölykta?

torsdag 25 februari 2010

Some of theese days

Jag är en av dedär människorna som inte glömmer saker så lätt - då jag blir ledsen på något kan jag fundera över det i flera dagar om ingenting annat händer som distraherar mig.

Att distrahera mig däremot, går ganska lätt, jag är inte direkt långsinnad på det sättet.

Ibland när jag är ledsen tar jag ut alltihop på vädret - så att när jag säger: "jag avskyr denhär jädrans vintern", så betyder det egentligen någonting helt annat.

Idag avskyr jag den här jädrans vintern tämligen innerligt. Jag längtar till sommar och grönska och dockskära pioner som nickar vänligt i skymningen. Blommor gör mig alltid lite gladare -

En bok är som en trädgård man har i fickan, och en trädgård är en plats man kan återvända till när man vill, det är som en bok man har i fickan.

onsdag 24 februari 2010

Tjocka släkten

På jobbet har jag lyssnat på Virginia Woolfs roman "Night and day" som ljudbok medan jag fotoshoppat bild efter bild av (för det mesta döda) damer och herrar (mest herrar...) de senaste veckorna.

Ett ganska roligt sidospår i romanen är det här med hur man kan bli mer eller mindre uppslukad av sin familj eller släkt, särskillt om man räknar någon mera berömd person som sin förfader - så uppslukad att man förvandlar sitt hem till ett slags museum fyllt av reliker efter denna släkting och ägnar största delen av sitt liv åt att bevara minnet av denna person.

En av huvudpersonerna i Woolfs roman är dotterdotter till en berömd, död poet - och trots att hon inte alls uppskattar litteratur särskillt mycket, utan föredrar det klara och logiska i matematik, så ägnar hon pliktskyldigast ett par timmar varje morgon åt att hjälpa sin mor att skriva en stor biografi över den döde morfadern, vilket visar sig vara en ganska otacksam uppgift på grund av att modern aldrig kan bestämma sig för om boken skall "avlöja allt" med risk för att andra släktingar kan ta illa upp, eller förmedla en mer tillrättalagd och poetisk bild av den store poeten.

Woolf tecknar med osviklig satir ett porträtt av denna familj där allting kretsar kring den döde förfadern, så till den milda grad att gästerna alltid bestås med en liten tur där de förevisas poetens skrivbord, tofflor, penna och pipan som han rökte medan han skrev sitt stora verk. Ingenting han gjort kan anses vara annat än beundransvärt och till och med det faktum att han övergett både hustru och barn på ett ganska brutalt sätt kan förstås och förklaras genom hans diktarsjäl som inte kunde fångas inom vardagslivets prosaiskhet.

Det är lite beklämmande att Woolfs satir än i dag inte missar sitt mål. Fortfarande finns det släktingar som bevakar minnet av döda förfäder lika omsorgsfullt som Mrs Hillberry - och fortfarande finns det biografier som behandlar sitt objekt med samma överslätande pietism. När man varje dag jobbar med biografiskrivandets problematik är Woolfs berättelse ibland helt oemotståndligt rolig.

söndag 21 februari 2010

Historia för livet?

Det är lite nedslående att läsa Ann-Sofie Ohlander och Ebba Witt-Brattströms debattartikel i DN här om dagen, om historieundervisningen i skolorna och könsperspektivet i läroböckerna. De har granskat historieböckerna som används i svenska skolor och bland annat kommit fram till följande: Nedslående, därför att detta inte är någon nyhet - att historieböckerna gärna framställer männens historia som den allmängiltiga Historien, har påtalats i årtionden, ja faktiskt snart ett helt århundrade. Varför förändras vissa saker så fruktansvärt långsamt?
I de fyra läroböckernas register namnges sammanlagt 62 kvinnor och 930 män. I motsats till vad man skulle kunna tro blir kvinnorna allt färre ju längre fram man kommer i tiden. En bok nämner hela sex svenska kvinnor från år 1900 och framåt: Kerstin Hesselgren, Anna-Greta Leijon, Anna Lindh, prinsessan Madeleine, Silvia Sommerlath och kronprinsessan Victoria. Anna-Greta Leijon och Anna Lindh nämns vid närmare betraktande enbart i egenskap av offer för ett planerat attentat respektive som mordoffer.

Ibland förefaller det som om skolböckerna är extremt traditionsbevarande företeelser. Från det att historieforskningen lanserar någon ny tolkningsmöjlighet, tills denna ingår i skolböckerna, kan det ibland dröja decennier. Det är egentligen ganska märkligt att historikerna är så ointresserade av att påverka vad som skrivs in i läroböckerna - det skulle ju egentligen vara det mest effektiva sättet att föra fram sina forskningsresultat och vinna uppmärksamhet för forskningen. Inte konstigt kanske att det finns elever som tycker att historia är det tråkigaste som finns - då undervisningen släpar efter trettio år i tiden och nya forskningsresultat aldrig letar sig fram till klassrummen innan de redan är föråldrade.

Skolböcker och skolundervisning är en av de mest effektiva metoderna att påverka allmänna uppfattningar och ideal (fråga vilken diktatur som helst!). Är det kanske därför vi är så rädda för att nya vindar skall vända skolböckernas blad?

Läs DN-artikeln här.

fredag 19 februari 2010

Mörkt som om natten

Tokio om natten - Foto: PhotoEverywhere.co.uk. /Kulturernas Museum
Topelius med familj firar jul 1897 - Foto: Foto Bildarkivet, Museiverket /Kulturernas museum

Nu skall jag passa på att göra lite reklam.
Den här veckan öppnat på Kulturernas Museum (i Tennispalatset) en ny utställning som handlar om energi och återvinning ur ett globalt (och historiskt!) perspektiv: Olipa kerran ihan pimeetä...
Utställning är i första hand riktad till barn och unga - men det här är definitivt en rolig utställning för vem som helst som vill låta sig inspireras av återanvändning och miljöalternativ. Eller vad sägs om att prova sy med en hederlig gammal Tikkakoski trampsymaskin (symaskinskinskin, symamamamaskin...), eller ta en siesta i trasmatts-loungen? Samtidigt kan man också passa på att bekanta sig med traditionell livsstil hos hanherna i Sibirien (som kan konsten att bygga bostäder som kan rivas på en halvtimme och inte lämnar spår efter sig i terrängen) eller kolla in en cykeldriven cykelverkstad från Kina.

söndag 14 februari 2010

Från mitt fönsterbräde denna morgon

Ha en bra alla hjärtansdag alla vänner!

fredag 12 februari 2010

Alla hjärtans dag

När jag första gången flyttade till Paris råkade det bli så att jag skulle registrera mig på Sorbonne just på vändagen. På Erasmus-byrån satt en ensam dam bakom ett skrivbord och pratade i telefon.
Tja, "pratade" är fel ord - hon grät. Hjärtskärande.
- Non, non, ne me quitte pas! Pourquoi??
Jag kände mig minst sagt besvärad där jag stod med en bunt stämplade papper i handen och försökte se ut som om jag inte fanns, eller i vart fall absolut inte lyssnade på ett ord.
Då, jag sent om sider kom ut från byrån kände jag mig lite melankolisk och beslöt jag mig för att på hemvägen sticka mig in i en blomsteraffär vid Gare de l'Est och köpa lite blommor för att muntra upp mig.
Det blev inte mycket bätre av det, affären var full av förvirrade herrar i alla åldrar som köpte stor fång av röda rosor. Jag kände mig minst sagt lite fånig där jag stod vid kassan med mina gula tulpaner och damen frågade:
- C'est un cadeau? Är det en gåva? I Frankrike är alla hjärtans dag en dag för älskande. Att köpa blommor till sig själv just den dagen förefaller minst sagt märkligt.
På så vis gillar jag nog vår vändag bättre här i Norden. Vänner är det bästa man kan ha - det är ingen dum idé att uppmärksamma dem.

torsdag 11 februari 2010

Nytt namn, ny adress...

Hmm ja, fråga inte varför jag bestämde mig för att byta namn på bloggen - men jag tror det fungerar bättre såhär. Allt det gamla finns kvar, det är bara gamla länkar som inte längre fungerar. Ursäkta råddet. Länka gärna hit om ni vill.

tisdag 9 februari 2010

Bondjävlar och glesbygdsemigranter

Interiören är underbart fri från tid och rum. Vem som helst som någon gång satt sin fot i en bygdegård eller ungdomslokal på valfri (lands)ort känner igen sig med det samma – en brandspruta i koppar, de bortglömda högarna av obestämt bråte, gammal teaterrekvisita och ett par skrälliga gamla högtalare med tillhörande virvel av sladdar, träpanelerna och de bruna 70-tals tapeterna med stora, gula blommor på (när man passerat epitetet ”fult” med så många hästlängder att man kommit ut på andra sidan kan man inte beteckna dessa tapeter som annat än fulfina).

Scenbilden hos Lilla teatern medan pjäsen Bondjävlar spelas gör mig på något sätt rörd. Det skall föreställa en österbottnisk ungdomslokal men det kunde lika gärna vara var som helst. Det är någonting väldigt universellt över allt. Arne Toftegaard-Pedersen konstaterade i förordet till sin bok ”Urbana odysséer” att han till en början kände sig lite obekväm med uppgiften att skriva om det urbana eftersom han hade sina rötter på landet – det kändes inte riktigt lovligt att kalla sig urban trots att han bott största delen av sitt liv i städer. Medan han arbetade med projektet insåg han dock att de flesta människor han mötte delade denna känsla av främlingskap inför det urbana – till och med sådana personer som av andra uppfattades som infödda stadsbor kunde känna att de på grund av sin familjebakgrund inte riktigt hade fullvärdigt mandat som urbana varelser.

Pedersen drog slutsatsen att majoriteten av finländarna har en väldigt lös koppling till det urbana livet – en stor del har själva under sin livstid tagit steget från landsbygd till staden, för de övriga ligger detta steg inte längre tillbaka i tiden än en eller på sin höjd två generationer – alla är vi mer eller mindre glesbygdsemigranter. I själ och hjärta är de flesta av oss urbana individer ändå bondjävlar. Kanske är det därför publiken på Lillan så helhjärtat förefaller att ta till sig pjäsen – en invandrad stadsbo förstår huvudpersonen Carinas situation, att inte längre ha fullvärdig hemortsrätt varken här eller där, i stan eller på landet?

Bondjävlar är en rolig pjäs, jag köper oreserverat hela helheten tillsammans med resten av salongen. Men jag undrar om det kanske inte till en stor del beror på min egen bakgrund, på att största delen av oss urbana varelser i salongen delar en gemensamma bakgrund? Sitter kanske huvudstadspubliken på Lillan och längtar hem? Skulle pjäsens tematik omfattas lika helhjärtat av en landsortspublik eller är det kanske så att man någon gång måste ha gett sig av för att förstå (och kunna le åt) emigrantens dilemma – att inte riktigt höra hemma någonstans? Jag kan inte låta bli att undra om inte en stadspublik är just den rätta sortens bondjävlar för att uppskatta denhär pjäsen.

fredag 5 februari 2010

Det personliga är det politiska - det politiska är det personliga?

Jag vet att historiemetodiska frågor knappast intresserar alla, så den som vill kan sluta läsa här. Det här är mest ett försök att för egen del motivera vissa utgångspunkter. Å andra sidan är det här rätt viktigt med tanke på mitt eget arbete så om någon ändå orkar läsa och har någon intressant synpunkt så blir jag förstås tacksam. Ursäkta om det blir långt. Grundproblematiken är följande: Hur skall man behandla det personliga (eller om man så vill ”det privata”) i sammanhang där man skriver om en död person och huvudintresset ligger på denna persons offentliga verksamhet? Vad jag här vill ifrågasätta är en ganska vanlig approach inom den moderna historieforskningen, åtminstone om objektet är en man vars huvudsakliga yrkesverksamhet varit förlagd till det offentliga livets mest offentliga verksamhetsfält, så som exempelvis politiken och den akademiska världen. Många forskare tenderar då att vilja betona att objektets personliga liv, hans privatliv om man så vill, är oväsentligt för frågeställningen ifall man önskar undersöka fenomen eller frågor som rör personens yrkesliv eller karriär (ex vad ansåg NN om socialpolitik, biomedicin, Freuds teorier o.s.v.). Mina orsaker till att vilja ifrågasätta detta är dels en slags köns- och klassbunden skevhet som anas i detta resonemang – det tillämpas nämligen betydligt oftare på de manliga aktörerna än de kvinnliga och oftare på personer som tillhör eliten än på såkallade ”vanliga” människor. Man stöter praktiskt taget aldrig på en biografi över en politiskt aktiv kvinna som inte i någon mån behandlar hur hon kombinerar karriären med sitt personliga liv och man läser praktiskt taget aldrig undersökningar om arbetarna på en svarvfabrik som inte också behandlar deras levnadsförhållanden utanför fabriken. Däremot anses ett dylikt tillvägagångssätt då det handlar om exempelvis en manlig minister helt oproblematiskt. Är det möjligt att ge en rättvis bild av en person ifall man ignorerar det personliga? Jag drar mig till minnes 60-70-talsfeministernas gamla slogan: Det personliga är det politiska, och frågar mig: Gäller inte detta lika mycket för män som kvinnor, lika mycket för eliten som folket? Skulle jag exempelvis kunna ge en helhetlig och sannfärdig bild av mig själv som forskare (alltså som yrkesmänniska) ifall jag helt ignorerade vilken effekt mitt såkallade privatliv ibland har på mitt arbete? Kan jag komma på en enda dag då inte mina personliga erfarenheter och upplevelser påverkar hur jag tänker, handlar och presterar i mitt yrkesliv? Sjuttiotalsfeministerna ville ifrågasätta den borgerliga 1800-talsdikotomin privat-offentligt och vill med sin slogan göra gällande att allt som sker inom det personliga området också har en politisk aspekt. Är det alltså omotiverat att svänga på antagandet och utgå från att allt som sker på den politiska/offentliga arenan har personliga aspekter? Vilka är då orsakerna till att historieforskare och särskilt biografiförfattare ibland vill förbise det personligas betydelse då de behandlar en historisk aktörs offentliga verksamhet? Min uppfattning är att detta dels bottnar i just den gamla, borgerliga 1800-talsdikotomin som ställer ”det offentliga” och ”det privata” i ett slags motsatsförhållande till varandra. Detta gäller särskilt då man behandlar så att säga ”betydelsefulla offentliga karaktärer” så som politiskt aktiva män. Det personliga och det privata har en väldigt liten roll i bilden av den ”stora statsmannen eller akademikern”. När det gäller kvinnliga aktörer är motsatsförhållandet redan mycket mera uppluckrat. Utöver detta bottnar problematiken kanske också i vår samtida idé- och värderingsvärld där offentliga personers rätt till privatliv allmänt anses vara någonting som bör respekteras. För att motivera denna ståndpunkt är det därför vanligt att i den offentliga debatten hänvisa till skillnaderna mellan yrkesrollen och det personliga, samt betona att det offentliga inte får påverkas av det privata. Denna norm gäller ju förövrigt inte bara offentliga personer utan alla yrkesverksamma personer förväntas ”lämna privatlivet hemma”. Det omöjliga i denna uppgift ifrågasätts praktiskt taget aldrig inom vår kultur. Men samtida, offentliga personers rätt till privatliv (hur obestridlig denna rätt än är) motiverar inte att historikern ignorerar det personligas betydelse för sitt studieobjekt. Problemet består närmast i det den etiska uppgiften för forskaren att avgöra när kopplingen mellan det offentliga och privata blir tillräckligt intressant ur forskningssynvinkel för att motivera att de privata aspekterna lyfts fram. Det är ett faktum att de känsliga detaljernas känslighet avtar med tiden. Få forskaren skulle med hänvisning till privatlivets helgd avstå från att behandla intima uppgifter om sexualitet, sjukdomar och förhållanden då det gäller en 1700-tals politiker så som Axel von Fersen eller G.M Armfelt ifall de anser detta vara relevant för förståelsen av dessa herrars politiska karriär. Då det gäller motsvarande frågor för personer födda under 1800-talet är tröskeln redan något högre – då man kommer till 1900-talet är det närmast tabu att omnämna en statsministers eller presidents sexualliv, även om personen i fråga kanske redan är död . Härmed avser jag ju självfallet inte att inte avlidna, historiska personer skulle ha rätt till integritet och att man som forskare bör sträva till att dra fram alla ”smutsiga detaljer” som ett självändamål. En forskare har definitivt ett etiskt ansvar att se till att de personer man skriver om inte kränks. De döda kan ju aldrig försvara sig. Men sättet på vilket man behandlar känsliga uppgifter ur privatlivet är trots allt jämförbart med det övervägande en god forskare gör inför varje detaljuppgift oavsett dess natur – det som är betydelsefullt för den aktuella frågeställningen bör framkomma, överflödiga detaljer bör man avstå från. Det handlar om att inte undanhålla väsentlig information, men att inte heller ta med oväsentligheter. I de övervägande flesta fallen är det ju inte heller fråga om någon form av känsliga upplysningar utan bara ett medvetet beaktande av det personligas betydelse för helheten. Jag menar alltså inte att det skulle vara ett självändamål för historiker att dra upp politikers och andra offentliga personers kärleksaffärer, familjegräl och magsjukdomar i alla sammanhang, men jag anser att det ibland sker ett alltför slentrianmässigt avvisande av det personligas betydelse då man behandlar offentliga personer vars verksamhet hänför sig till närhistorien. Dessutom är det uppenbart skevt att dessa avvisanden av det personligas betydelse sker så mycket oftare då man behandlar män. Det är kanske fråga om rester från den historiska forskningens tradition av stormanskult och borde under 2010-talet ifrågasättas tydligare.

torsdag 4 februari 2010

Dömd till äktenskap

Historien är full av fantastiska historier som handlar om hur människor lyckas påverka och förändra lagar och regler med föråldrade och kränkande bestämmelser. Som nu dethär med Finlands första civila äktenskap. Det är en historia som förtjänar att berättas.
Civila äktenskap var i princip omöjliga i Finland fram till 1923 då lagen om religionsfrihet trädde i kraft. Fram till det kunde man alltså inte gifta sig på något annat sätt än framför en präst. Detta vållade förstås endel samvetsproblem för den allt växande grupp som inte längre trodde på den kristna kyrkans läror och inte vill följa det lutherska vigselformuläret där kvinnan lovade trohet och lydnad mot sin man.
En av de ettrigaste motståndarna mot kyrkan i början av 1900-talet var Rolf Lagerborg, sedermera professor i filosofi vid Åbo Akademi. Då han år 1903 började överväga äktenskap med sin fästmö Elna Selin började han ta reda på ifall det fanns någon möjlighet att gifta sig civilt utomlands och råkade då komma över en bok som behandlade äktenskapslagstiftningen i Sverige. I denna bok fann han att den gamla giftermålsbalken från år 1734 (som inte längre gällde i Sverige) innehöll ett verkligt kaninhål för kyrkans motståndare.
Den svenska lagen från 1700-talet var nämligen ännu ikraft i Finland (och förblev det ännu ett tiotal år efter Lagerborgs upptäckt) på grund av att Finland då landet anslöts till Ryssland 1809 hade behållit den gamla lagen.
Kaninhålet Lagerborg alltså upptäckte låg i en bestämmelse som tillät en domstol att döma två parter till äktenskap ifall den ena parten drog den andra inför rätta och erkände att man hade gjort sig skyldig till ett föräktenskapligt förhållande (straffbart enligt samma lag).
Sålunda blev det så att Lagerborgs fästmö fick anlita ett rättsbiträde och dra sin fästmän inför rätta, varefter Lagerborg deklarerade att han på grund av sin ovilja mot kyrkan inte kunde gå med på att gifta sig med fästmön trots att de hade gjort sig skyldiga till föräktenskapligt sex.
Då detta hade blivit gjort deklarerade rätten att det inte fanns något hinder för äktenskap och Lagerborg dömdes till äktenskap på basen av äktenskapsbalkens tredje kapitel och 9§ den 14 oktober 1903, varvid fästmöns jurist genast trädde en ring på hans finger, rättsnotarien läste upp ett protokollenligt halleluja och hela rätten genast reste sig upp, skakade hand med Lagerborg och gratulerade den nygifta "fru Lagerborg".
Lagerborg fick sitt civila äktenskap och alla var belåtna. Den nyagifta hustruns jurist, Severin Avellan, kallade affären för den "mest strålande episoden i den finska rättshistorien".

tisdag 2 februari 2010

Fårskallar är vi allihopa? Om webbdiskussion och tidningsdebatt...

Ibland då man förvillar sig in på Hbl:s och andra tidningars webbsidor och läser de kommentarer folk skriver angående det ena och det andra kan man inte annat än misströsta. Personangreppen, osakligheterna och slagen under bältet känns fruktansvärt nedslående. De sakliga kommentarerna drunknar allt som oftast bland allt annat (nu senast angående SFPs eventuella namnbyte). Ibland tycker jag mig ana att den andliga atmosfären i vårt samhälle hårdnat rejält de senaste åren. Åsikter och genmälen som man ännu för tio år sedan aldrig skulle ha kunnat tänka sig att yttra i offentliga sammanhang har blivit helt allmänna. Under den senaste månaden har jag ägnat mig åt att spåra några tidningsdebatter från 1800-talets sista år och till min förvåning finner jag att debattklimatet i tidningar som Nya pressen och Dagbladet under dessa år allt som oftast stod på liknande nivå som Husis webb-kommentarer anno 2010. Anonyma skribenter kritiserade under skydd av en pseudonym med hårda ord allt från konst och litteratur till samhällsfrågor. Offentliga personer kunde räkna med riktigt rejäla skrapor i pressen. Personliga elakheter och genmälen som ”fårskalle” om namngivna personer var inte ens ovanligt (för att inte tala om klassikern "skadlig för ungdomen"!). Som nutida läsare reagerar man ofta över vilka personliga angrepp som publicerades. Många av dessa skulle idag betraktas som direkt ärekränkning. Det slår mig att den gemensamma nämnaren för dessa skriverier à la 1800-tal och nutida kommentarer på olika webb-forum är just anonymiteten. Det är märkligt vilka åsikter och kommentarer som folk anser sig kunna skriva så fort de skyddas av en anonym pseudonym – kommentarer som de aldrig skulle uttrycka ifall de vore tvungna att underteckna med sitt eget namn. Det är inte utan att man frågar sig om det överhuvudtaget finns något värde i dylika anonyma kommentarer? En av dagstidningarna på Åland drog nyligen in möjligheterna att kommentera artiklarna på nätet på grund av bristande resurser att kontrollera alla osakliga kommentar vilket väckte en del undran. Men man frågar sig - tjänar anonymiteten någonting till i detta sammanhang? Kan man ens föra en konstruktiv debatt med åsikter som man inte är beredd att stå för offentligt? Kravet att skriva ut sitt namn under ett inlägg höjer nivån kännbart. Detta kan man exempelvis tydligt se på facebook (säga vad man annars vill om fejsboken), där de osakliga kommentarernas antal är väldigt fåtaliga just på grund av att de flesta ändå uppträder under eget namn och dessutom med en bild av sitt eget fejs. Det tråkiga med de osakliga kommentarerna är att de förhindrar en konstruktiv debatt. Sakliga inlägg drunknar oftast bland inlägg av vitsiga kommentarer och fårskalletillrop. Det slår mig att dagens anonyma nätdebatt inte skiljer sig så värst mycket från debattkulturen i 1800-talets tidningar. Möjligheterna att anonymt kommentera i offentliga sammanhang har varit försvunna under en lång period sedan dagspressen slutade tillåta anonyma debattinlägg. Om man idag uppfattar ett hårdnande klimat inom den offentliga debatten är det kanske för att dylika anonyma kommentarer igen blivit möjliga på webben. Är det inte lite ironiskt ifall 1800-talets debattkultur har återuppstått från det döda på det moderna sammhällets flaggskepp, internet?