Sidor

tisdag 9 februari 2010

Bondjävlar och glesbygdsemigranter

Interiören är underbart fri från tid och rum. Vem som helst som någon gång satt sin fot i en bygdegård eller ungdomslokal på valfri (lands)ort känner igen sig med det samma – en brandspruta i koppar, de bortglömda högarna av obestämt bråte, gammal teaterrekvisita och ett par skrälliga gamla högtalare med tillhörande virvel av sladdar, träpanelerna och de bruna 70-tals tapeterna med stora, gula blommor på (när man passerat epitetet ”fult” med så många hästlängder att man kommit ut på andra sidan kan man inte beteckna dessa tapeter som annat än fulfina).

Scenbilden hos Lilla teatern medan pjäsen Bondjävlar spelas gör mig på något sätt rörd. Det skall föreställa en österbottnisk ungdomslokal men det kunde lika gärna vara var som helst. Det är någonting väldigt universellt över allt. Arne Toftegaard-Pedersen konstaterade i förordet till sin bok ”Urbana odysséer” att han till en början kände sig lite obekväm med uppgiften att skriva om det urbana eftersom han hade sina rötter på landet – det kändes inte riktigt lovligt att kalla sig urban trots att han bott största delen av sitt liv i städer. Medan han arbetade med projektet insåg han dock att de flesta människor han mötte delade denna känsla av främlingskap inför det urbana – till och med sådana personer som av andra uppfattades som infödda stadsbor kunde känna att de på grund av sin familjebakgrund inte riktigt hade fullvärdigt mandat som urbana varelser.

Pedersen drog slutsatsen att majoriteten av finländarna har en väldigt lös koppling till det urbana livet – en stor del har själva under sin livstid tagit steget från landsbygd till staden, för de övriga ligger detta steg inte längre tillbaka i tiden än en eller på sin höjd två generationer – alla är vi mer eller mindre glesbygdsemigranter. I själ och hjärta är de flesta av oss urbana individer ändå bondjävlar. Kanske är det därför publiken på Lillan så helhjärtat förefaller att ta till sig pjäsen – en invandrad stadsbo förstår huvudpersonen Carinas situation, att inte längre ha fullvärdig hemortsrätt varken här eller där, i stan eller på landet?

Bondjävlar är en rolig pjäs, jag köper oreserverat hela helheten tillsammans med resten av salongen. Men jag undrar om det kanske inte till en stor del beror på min egen bakgrund, på att största delen av oss urbana varelser i salongen delar en gemensamma bakgrund? Sitter kanske huvudstadspubliken på Lillan och längtar hem? Skulle pjäsens tematik omfattas lika helhjärtat av en landsortspublik eller är det kanske så att man någon gång måste ha gett sig av för att förstå (och kunna le åt) emigrantens dilemma – att inte riktigt höra hemma någonstans? Jag kan inte låta bli att undra om inte en stadspublik är just den rätta sortens bondjävlar för att uppskatta denhär pjäsen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar