Sidor

lördag 27 februari 2010

Vinterns sista dag

I natt väcktes jag av ett förfärligt brak. Snön på halva framsidan av taket drosade ner i en trött lavin.

Idag är det takdropp, blidsnö och dimma. Jag skottade bort snölavinen som landat framför garagedörren och lysnade på småfåglarna som plötsligt och akut drabbats av DEN STORA FÖRÄLSKELSEN. Då det var klart satte jag mig i snödrivan och klickade hårt med tungan sådär som man gjorde när man var liten och lekte häst.

Det dröjde inte länge förrän jag fick svar - från närmaste telefonstolpe hördes en förnärmad trumvirvel från en av grannskapets hackspettar. Jag fnissade, och kunde inte motstå att trumma lite tillbaka.

Det dröjde inte längre förrän grannskapets andra hackspett också dök upp och förargat undrade vad det var för en inkräktare som satt där i snödrivan och slängde ur sig oförskämdheter på konstig trumdialekt. Ytterst suspekt!

Här om dagen diskuterade vi parapsykologi på Blue Peter. Eftersom baren var Peter och inte Pub Pete, tyckte jag inte att det var så lämpligt att avslöja att jag faktiskt är helt övertygad om att jag i ett tidigare liv har varit hackspett. Av alla fåglar är det min absoluta favorit - mina grannar hackspettarna och jag kommunicerar helt enkelt med varann.

Men sådant avslöjar man alltså inte i sällskap - åtminstone inte på Blue Peter.

Kanske avslöjar man inte heller att sedan jag suttit i min snödriva en stund och fört en liten revirstrid i all vänskaplighet, steg jag sedan upp och byggde mig en snölykta?

3 kommentarer:

  1. Det är ju jättemysiga avslöjanden, inget att sticka under stol med! Skulle vara skönt om vi alla vågade stoltsera mera om våra vardagsbravader som att klicka och trumma med hackspettar, diskutera med katterna, ge en puss åt ett träd, springa ut i regnet just för att det regnar, med mera med mera. Tror jag måste gå ut snart och tala lite med ett träd :)

    SvaraRadera
  2. Oj på tal om träd - en anna grej jag brukar göra om ingen ser är att krama tallar; gärna sådana riktigt stora. Om man slår armarna om dem och står med kinden mot barken en stund så kan man liksom känna hur vinden vaggar hela trädet och på något vis känns det som att hålla i någonting mycket stort, långsamt och klokt, levande ting - trädkramarmeditation liksom :)

    SvaraRadera
  3. Jag har också ett stort träd som jag brukar stanna och prata med under mina promenader, och lägga handflatan mot ibland. Om någon förbipasserande tittar konstigt på mig brukar jag låtsas att jag tittar efter fåglar i den jättelika kronan...

    SvaraRadera