söndag 30 maj 2010

Husmorsdröm

Idag har jag levt husmorsliv à la 1950-tal. Städat, tvättat lakan och druckit kaffe ur porslinskopp med fat och silversked. Jag tycker väldigt mycket om doften av vind och solsken i nytvättade lakan.

Simone de Beauvoir skrev i "Det andra könet" om hushållsarbetets förbannelse. Ett arbete som aldrig blir klart, som ständigt måste göras om, som bara uppmärksammas i negativ bemärkelse - nämligen då det *inte* utförs.
- Det låter inte särskilt inspirerande!

Igår var vi några stycken som satt kring ett vackert dukat bord och pratade om porslin - hur man kan ha ett väldigt passionerat förhållande till sitt porslin. Hur kaffet kan kännas motbjudande om det serveras i en kopp som man inte tycker om, eller hur en viss marmeladsked kan vara den enda rätta marmeladskeden.

Medan jag hängde lakan ute på torkställningen i trädgården i dag tänkte jag på det här. Nyligen läste jag Yrsa Lindqvists bok "Mat, måltid, minne" (2010) som framhöll att människor tenderar att ha mycket bestämda uppfattningar om traditionerna och matordningen kring årets olika högtider. Man dukar på samma sätt år efter år och bjuder ofta också på samma rätter vid bestämda tillfällen.

Det är intressant att färgen och formgivningen av dagliga bruksföremål kan ha en så stor känslomässig betydelse. Vore man folkkultursforskare skulle man säkerligen kunna göra en spännande analys av detta. Simone de Beauvoirs pessimistiska syn på hushållsarbetet och husmorssysslorna beaktar inte en viss sorts glädje och tillfredsställelse som också kan finnas bland porslin, silverskedar, linne och gardiner.

tisdag 25 maj 2010

Bumblebee

Äntligen, äntligen idag -
solen gick upp över stan.
Och allt jag saknat, det kom igen,
- som en bästa vän. Äntligen.

(Marie Fredriksson)

***

Idag känns det som om jag är en liten lycklig humla som brummar omkring. En humla med flow och pirr i magen (om nu humlor kan ha det?). Det är ganska länge sedan jag har haft den känslan faktiskt - har nästan glömt bort hur det känns.

Men röda naglar gör underverk. Har någon någonsin reflekterat över hur bra de gör sig mot ett svart tangentbord?

fredag 21 maj 2010

Botanissa på Alvar

Rosettjungfrulin ute på Alvaret
Regnvått spindelnät nära fornborg
Murgröna i Trollskog
Vajande vitsippor i sommarvind
Skira hasselblad i motljus
Gulsippor i duggregn
Tusenskönor invid fornborgen Gråborg
Knoppigt slån i dimma
Adam och Eva nära bronsåldersröse

Lycka i en papperskasse

Det är så infernaliskt vackert väder så vem har tid att blogga? Jag skall återkomma med lite bilder från Öland bara jag får tid (sådant som jag inte lagt upp på facebook) men just nu hinner jag nog icke för det är så mycket annat. I två kvällar har jag hållit på och sytt på ett himmelsblårutigt bommullsflax till varma sommardagar.

De varma sommardagarna tycks dock redan ha inträffat (så lite sent ute är jag nog med symaskinen). Igår blev det också ett par timmar på Kapellets terrass i aftonsolen där man njöt av Esplanaden och en blåsorkester med *zwing*. Helsingfors kändes i den stunden väldigt kontinentalt.

Idag bär det sedan av hem till trädgårdslandet. På lunchen var jag nere på Salutorget och köpte ren lycka i papperskasse: timjan, oregano, citrondoftande hjärtansfröjd och två tomatplantor. Himmel! Ikväll skall jag plantera dem.

söndag 9 maj 2010

Segerdag, europadag, morsdag

Jag har upplevt Segerdagen den 9 maj i Ryssland ett par gånger och det är lika imponerande varje gång: röda flaggor och band överallt och gamla farbröder och damer med så många prenikor på bröstet att kavajslaget dignar. Ryssarna har en oslagbar förmåga att verkligen regissera offentliga festligheter. Dessutom infaller ju dagen i den absolut vackraste tiden av året då parkerna står i skir grönska och dagen lämpar sig utmärkt för en promenad längsmed Moskvaflodens kajer eller St Petersburgs kanaler.

I Frankrike firas europadagen inte med lika stor intensitet som i Ryssland, men dagen är i varje fall allmän helgdag och folk håller ledigt från jobb och skolor för att fira årsdagen av andra världskrigets slut.

Här i Finland är det däremot knappast någon som uppmärksammar Europadagen särdeles mycket. Europadagen har ett starkt symbolvärde, men den fungerar inte riktigt lika bra i alla EU:s nya länder. Segerns dag innebar ju inte seger för alla - Europadagen är aningen för mycket vinnarnas historia för att vara orsak till fest i alla länder.

Å andra sidan blev det just i år i alla fall orsak till fest på europadagen även här i Finland då morsdagen av ett sammanträffande råkade infalla just den 9 maj. Mödrar får ju ofta också symbolisera fosterlandet. - Alldeles särskilt tydligt blir just detta i Stalingrad, (numera Volgograd) där statyn "Folkets moder" med sina 101 meter i strumplästen rests under Sovjettiden till åminnelse av slaget i Stalingrad.

torsdag 6 maj 2010

Kaffe utan grädde

Idag har jag för första gången hållit en temaguidning om matkultur och sedernas historia på Nationalmuseet. Det är ett nytt koncept och det är verkligen en väldigt bra idé för det finns hur mycket som helst att berätta om.

Mitt eget favoritämne är naturligtvis kaffekultur - obotlig kaffedrinkare som jag är. Några smakprov:

- Då Karl XII efter slaget i Poltava blev tvungen att fly till Turkiet kom han i kontakt med kaffet. Då han sedan återvände hem till hovet i Stockholm hade han med sig en egen, turkisk "kaffekokare" - det vill säga en person som kunde konsten att koka kaffe.

- År 1708 öppnades det första kaféet i Stockholm. Kaffet betraktades dock som en överdriven lyxvara och var till och med förbjudet i Sverige under flera repriser under 1700-talets senare del. Då kunde man stöta på uttrycket "att dricka brunt" som ett indirekt sätt att säga att man hade avnjutit den förbjudna drycken.

- Med kaffet åt man sötsaker så som konfekt. Vetebullar som vi äter i dag blev inte vanliga förrän slutet av 1800-talet då man kunde börja köpa jäst att baka med. På 1700-talet konsumerade finländarna 50 gram socker per person och år - idag är motsvarande konsumtion 30 kilo per år.

- Under andra världskriget var kaffet en av de första produkterna som ransonerades i Finland. Från och med 1941 gick det inte längre att få tag på över huvudtaget och de kaffetörstande finländarna drack i stället surrogatkaffe som gjordes på rostade maskrosrötter eller cikoria. Att kaffetänderna måste ha värkt något obeskrivligt under denna tid bevisas av att det första fartyget som kom till Finland med en last kaffe efter kriget har fått en plats i historien. Skeppet Hercules som kom med kaffebönor från Brasilien år 1946 utgjorde för många ett klart tecken på att normala tider började återvända till landet. Kanske är det därför finländarna än i denna dag är det folk som konsumerar mest kaffe per person i hela världen?

tisdag 4 maj 2010

Un film sans merci

I met a lady in the meads,
Full beautiful—a faery’s child,
Her hair was long, her foot was light,
And her eyes were wild.

John Keats


Det finns filmer som har ett innehåll och det finns filmer som har yta och vackra bilder. Till den senare gruppen hör nog filmen "Bright Star" om poeten John Keats och hans fästmö Fanny.

Min egen kännedom om Keats sträcker sig till ett par versrader och Sir Frank Dicksees målning med samma namn som dikten "la belle dame sans merci", som jag som yngre tyckte väldigt mycket om.

Intrycket av filmen är däremot tvehågat. Efter en halvtimme påminner jag mig plötsligt om att Keats dog då han var ganska ung. Efter en timme sitter jag och skruvar på mig och tänker: "Dö nu då så att det här tar slut sen".

Jag kan inte hjälpa att särskillt klänningarna blir för mycket för mig - i varje ny scen är det en ny klänning.

Det är synd tycker jag att i historiska filmer konsumera kläder på samma slitochslängsätt som vi använder våra textiler idag. Att sy en klänning för hand, så som man gjorde på Keats tid, tar tid. Kläder köptes inte på HM för 9:95:- och kunde inte konsumeras på samma sätt som vi är vana vid idag. Ytterst få (och priviligerade) damer hade råd att äga fler klänningar än några få ombyten.

Men å andra sidan, filmen är ett praktexempel på hur man ofta överestetisera historien till en produkt. Vackra klänningar, blomster och fjärilar i en lång kavalkad. Det är bedövande vackra bilder som avlöser varandra i över två timmar - synd att det också bara blir för mycket. Det finns en gräns för hur mycket vackert man orkar smälta.