fredag 29 oktober 2010

Trettio år senare

I Figaro Madame läser jag en artikel om det nya trendfenomenet för damer - den nyborgerliga stilen och dess kvinnliga inkarnation, chict formulerat: "la néobourgeoise". Fransmännen känner sedan tidigare till "les bobo" (bourgeois-bohème), alltså unga, välbeställda och ofta framgångsrika människorna som gärna klär sig i slitna jeans, sammetskavaj och en stickad halsduk för att verka trendigt avslappnade och kulturella. Le Figaro konstaterar att den nya varianten däremot inte "klär ner sig" för att markera sin tillhörighet utan tvärt om föredrar uppklätt: damiga, knälånga kjolar, lyxartiklar och välansade ögonbryn.

Det här är ett fenomen som man kunde diskutera i oändlighet ur ett otal varierande synvinklar, men jag lämnar det därhän. Vad som slår mig är däremot att artikeln som en nästan självklar, giltig och allmänt bekräftad sak hänvisar till Pierre Bourdieus teorier om det sociala kapitalet - artikeln nämner inte ens analysens upphovsman - så allmänt vedertagen har dessa begrepp alltså blivit i dagens värld.

Nästa vecka börjar i Paris en tre dagar lång jättekonferens med närmare 200 olika talare från hela världen på temat Bourdieu, dit även jag är på väg. Konferensen uppmärksammar att trettio år har gått sedan hans banbrytande arbete Distinction: A Social Critique of the Judgement of Taste (som den heter i engelsk översättning) kom ut för första gången. De begrepp som Bourdieu lanserade så som socialt/kulturellt kapital, habitus och fält används idag inte bara inom Bourdieus eget ämne sociologin; också historiker, litteraturvetare, konstforskare och många andra forskare använder dem flitigt.

Bourdieu är med andra ord fortfarande aktuell - i hans fotspår har det kommit en första generation forskare som breddat användningsområdet för hans teorier ytterligare - och vad vi ser idag är dessutom en andra generation forskare som inte bara brukar Bourdieus teorier utan också vidareutvecklar den första generationens vidareutvecklade bruk av dem. Samtidigt har till och med populärkulturen - Figaro Madame m.fl. - börjat resonera i bourdieuska termer.



****

Vill man läsa artikeln om "néobourgeoisiskan" kan man göra det här: Madame Figaro

måndag 25 oktober 2010

Ett litet stycke skolhistoria

Pellinge folkskola inledde sin verksamhet år 1892. Innan det hade barnen på öarna i skärgården haft en ambulerande lärare som reste runt. Det gula skolhuset byggdes med talkokrafter och kring gården planterades lindar, sällsynta parkträd på en karg skärgårdsö. En lokal förmåga fick till uppdrag att leda byggnadsarbetet men då han som det berättas, inte alltid hade "möjlighet" att själv sköta uppdraget, föll ansvaret till stor del på hans hustru. Det var hon som exempelvis rodde ut lasterna med tegelstenar till bygget - från stan dryga trettio kilometer till skolstranden på Storpellinge.

I början av förra depressionen, ungefär just då skolan firade sitt hundraårsjubileum år 1992, började baletten med indragningshoten. En liten skola är inte lönsam, tyckte Borgå stad, som sedan dess kroniskt besvärats av fattigdom då det kommer till skolfrågor. Sedan dess har skolan knappt kunnat få arbeta ett helt läsår igenom utan att något nytt hot om indragning igen har hängt som ett Damoklessvärd över verksamheten.

Själv hör jag till en av de allra första årskullarna Pellingebarn som från grundskolans femte klass har fått åka skolbuss till skolor på fastlandet. Beroende på busstidtabellerna och förbindelserna har dessa resor tagit mellan två, och ibland uppemot tre, timmar av mina vardagar i anspråk. Att ännu mindre barn (dagisbarn och förstaklassister) skulle få tillbringa så mycket tid på vägen varje dag är fullständigt orimligt.

Det är för mig fullständigt obegripligt att en service som man på 1800-talet fann nödvändig och inte ansåg vara för dyr, inte skulle gå att genomföra på 2000-talet. Att lägga ner en skola ute i skärgården är ett effektivt sätt att avbefolka trakten från all åretombosättning - det är inte bara den levande skolmiljön i det gula skolhuset med de lummiga lindarna som försvinner (ett stycke kulturarv redan det) - det är livskraften i ett helt samhälle. Öarna i Pellinge-skärgård har bevisligen varit permanent befolkade sedan medeltiden, antagligen ännu längre. Det får inte bli så att vårt århundrade förvandlar denna levande ö med traditioner till en ort där bara sommarstugorna står kvar.



Hjälp till att bevara en levande skärgård, skriv på adressen för Pellinge skola och dagis här!

fredag 15 oktober 2010

Ryssland i färg för hundra år sedan

Det är en ganska märklig känsla man får av att titta på de här fotografierna av ryska järnvägsarbetare, bönder på höåkern och barn på en grässluttning. Åtminstone om man försöker föreställa sig att bilderna är tagna för hundra år sedan.

Bilderna, och flera andra liknande, tagna runt omkring i det ryska riket för ungefär 100 år sedan, finns numera i Library of congress i USA som köpte de ursprungliga glasnegativen år 1948. De är tagna av fotografen Sergei Mikhailovich Prokudin-Gorskii (1863-1944) som var en pionjär inom fotokonsten och färgfotograferingen. Han utvecklade en teknik som gick ut på att han med sin kamera i snabb följd tog tre svartvita bilder med olika färgfilter (röd, blå, grön) för att skapa en färgeffekt. De identiska färgnegativen kunde sedan kombineras och ge upphov till den här helt otroliga färgbilderna.

Det ett underligt levande intryck man får då man bläddrar mellan bilderna. Gorskii dokumenterade det ryska landskapet och människorna med särskilt tillstånd av kejsar Nikolaj II mellan 1909 och 1915. Man kunde tänka sig att mycket av det han då fotograferade skulle komma att försvinna för gott inom kort då första världskriget och revolutionen något år senare bröt ut. Ändå lämnar bilderna ett märkligt intryck på en betraktare hundra år senare. Många av vyerna kunde lika gärna vara tagna idag.

Bildkälla här.

tisdag 12 oktober 2010

Slogans for historians

Hittade en liten fiffig sida på internet som skapar slogans för vad som helst - allt man behöver göra är att ange ett ord.
Försökte mig på ordet "historian" - historiker, och det här var några av resultaten:
The wonder has a name: historians!
Jesus loves historians!
Call a friend, call a historian!
I believe in historians!

The age of historians!
I lost weight with historians!

Historians never die!
Historians - making people sucessfull in a changing world! (gillar verkligen den!)
och bäst av allt - Historians are a never ending story!
Jaha, så var det med den saken.
Ett par ord om dagen i övrigt: förmiddagen tillbringades på ett seminarium om litterära sällskap och nationalism... Historians for you kids!

fredag 8 oktober 2010

Fredagsfyrverkeri

Det är en hel rad saker som börjat rulla den här veckan. Har skrivit, skrivit och skrivit - nu känns det nästan som om jag vet vad jag håller på med. Det är en klar fördel.

Dessutom är det en del annat också - jätte spännande saker. Idag blev det klart att nästa vecka skall jag träffa och samarbeta lite med någon vars arbete jag länge beundrat väldans mycket. Eftersom jag i allmänhet ganska sällan beundrar folk sådär helt förbehållslöst och ohämmat, så är det här för mig ganska stort...

Ja ursäkta, jag måste liksom bara få säga det.

Firar alltihop med några bilder från FM i fyrverkeri från flera veckor tillbaka som jag inte haft tid att göra någonting åt förrän nu.

-----------------------------

Edit kl 21.58: Lite fyrverkeri också för att bloggen ikväll har sprängt den lite magiska gränsen med tusen besökare sedan jag installerade räkneverket. So long and thanks for all the fish, alltså!

måndag 4 oktober 2010

Vedermödor

Den här veckan är jag forskningsledig från jobbet och försöker få så mycket som möjligt gjort. Men det kommer tydligen inte att bli så mycket då jag varje morgon börjar med att skriva om det jag skrev igår... suck, antar att det är någon slags process det också, men lite frustrerande känns det ju.

Igår då jag körde fast totalt gick jag ock hälsade på mina forskningsobjekt på Sandudds begravningsplats här intill. Passerade orientalisten G.A. Wallin, professor Gunnar Landtman, konditorn och kafégrundaren Fr. Ekberg, societetsdrottningen Aurora Karamzin, historikern Sven Gabriel Elmgren, den finska sjuksköterskeutbildningens moder Sophie Mannerheim och en hel rad andra på vägen. Plockade dom här lönnlöven och snackade en stund med en ekorre som visade sig vara tämligen ointresserad av mina definitionsproblem. -Ibland då man skriver känns den levande människan man skriver om faktiskt ganska overklig.

Det är väl antagligen den friska luften och promenaden som samlar tankarna egentligen, men hur som haver är det inte så illa att bo granne med hela Helsingfors avlidna crème de la crème. Det hjälper på något vis att fokusera.