Sidor

söndag 30 januari 2011

En låda med choklad

Vi har firat födelsedag på traditionsenligt sätt. En ask choklad och en bukett tulpaner, hallontårta och morfars historier till kaffet - på tal om chokladasken så fanns det också en historia.

Under kriget någon gång flöt en stor låda med rysk choklad plötsligt en dag i land på en av de allra yttersta holmarna. Öborna blev glada över att få kalasa på choklad som ingen hade fått på länge och åt belåtet upp allt samman.

Men då kvällen kom och man skulle sova var det ingen som kunde få en blund i ögonen på hela natten och inte heller under de därpå följande nätterna. Alla som hade ätit av chokladen var klarvakna och pigga som mörtar.

Förmodligen innehöll lådan den sortens choklad som var ämnad för stridspiloter eller andra soldater i trängda situationer. Vad det riktigt var för något är inte så lätt att veta, kanske skulle det inte ha klarnat även om någon hade kunnat tyda den ryska texten på lådan.

Det finns ett gammal ordspråk som säger: När någonting på havet händer, låt det driva till våra stränder. Men havet kommer ibland med ganska märkliga presenter.

tisdag 25 januari 2011

Solglimt

En dag som den här. En av mina kolleger klagade på mörkret i morse och jag sa att det faktiskt har blivit över en halv timme ljusare om kvällarna redan.

- Har det verkligen det? sa hon. O, så skönt. Jag borde träffa dig oftare!

fredag 21 januari 2011

Historia

För ungefär en månad sedan var det någon med talang för trevligt mingelsnack på en fest som frågade vad som är det bästa och det värsta med att vara historiker och sedan dess har vi diskuterat det här i flera omgångar med vännerna - nu senast igår igen.

Ja, varför studerar man egentligen historia? Jag menar - att samhället behöver historia, att vi inte skulle veta vem vi är och vart vi är på väg om vi inte studerade historia - det är ju ganska klart. Men varför vill just jag studera historia? Vad ger historien mig?

Det spontanaste svaret på vad som är det bästa med att studera historia, var att man blir ganska allmänbildad. Man lär sig lite om det mesta och på vägen plockar man också upp en hel del knappologisk trivia som antingen fungerar för att imponera på folk eller också förser en med den där riktigt genuina nörd-stämpeln i sociala sammanhang.

Det spontana negativa var att man lätt blir ganska synisk. Man börjar bolla med folkmord, krig och farsoter så att man glömmer bort människan bakom siffrorna. - Eller också, kanske ännu värre, börjar man se hur historien tenderar att upprepa sig på sina mörkaste punkter och man tappar lite av tron på mänskligheten. Jag kommer ihåg en gång i april 2003 då vi var på väg hem från en resa till Vilnius där vi just hade sett KGB-museet. Det låg en dagstidning med bilder från Saddam Husseins fängelser i Bagdad på sätet intill och jag trodde för en stund att det var bilder från Vilnius.

Men förutom att människor är sig lika på de svarta punkterna så är det nog ändå ett annat intryck som brukar följa mig då jag rör mig bland källorna, i arkivet och böckerna - nämligen att vi människor också är så lika på ett positivt sätt. Det spelar ingen roll om man rör sig i antiken, franska revolutionen eller 1940-talets Finland. Människor är inners inne så otroligt lika oberoende av tid, kultur, nationalitet eller någon annan yttre olikhet. Vi delar samma rädslor och samma osäkerhet, vi älskar dem som står oss nära och vi försöker göra så gott vi kan för det mesta. Varje gång man öppnar intimare brev eller dagböcker i arkiven, möter man samma uppriktighet, samma kamp mot känslan av ensamhet och samma försök till närhet och vänskap. Det är det som är det bästa med att studera historia. Insikten att man kan ha någonting gemensamt med vem som helst - att man aldrig är helt ensam om sin osäkerhet, sina rädslor eller sina trevande försök att vara människa.

***

Sting uttryckte det såhär på den tiden då kalla kriget var ett faktum.

onsdag 19 januari 2011

Hejdå

Här står jag och vinkar farväl till mitt inledningskapitel som just åkte iväg till seminariet. Nu ska jag leva gräsänklingsliv i förhållande till allt vad avhandling heter i några dagar och inte göra ett skvatt förutom kurera förkylningen. Eventuellt städa lite också - och samla alla näsdukar i en 'plydlig liten hög.

måndag 17 januari 2011

Ingefära och synopsis på fyra ord

Idag är det födelsedag. Inte min naturligtvis, men en bra orsak att äta en bakelse och dricka kaffe i alla fall. På snokeboken skrev jag idag att jag överväger att börja odla ingefära eftersom jag tycks ha blivit ingefära-entusiast, vilket ledde till en ganska lång tråd om ingefäraodling.

Nå, ingefära i all ära, men orsaken till dagens överdrivna konsumtion av denna knöl är ändå att jag överväger att bli sjuk - eller åtminstone överväger den materiella delen av mig det. Den ickemateriella delen protesterar dock högljutt. Har inte tid. Manuskriptet ska korrekturläsas och med tanke på den fyraords-synopsis som gårdagens Helsingin Sanomat knåpat ihop så måste jag kvickt som katten få inpetat ett litet mord någonstans i intrigen.

- Pikkupaikasta paljastuu pimeitä puolia.. Låter ju som en deckare.

onsdag 12 januari 2011

Gå på museum

Jag kommer ihåg första gången jag besökte ett museum helt ensam och på egen hand. Minns inte exakt hur gammal jag var men någongång i tonåren var det, och jag har inte glömt hur det kändes.

Finland har faktiskt ett av världens tätaste bestånd av museer - faktiskt finns det hos oss så många museer att man kan undra om besökarna räcker till? Helsingin Sanomat skriver att det finns ett tiotal museer vars besökarsiffror är så låga att man kan fråga sig om det verkligen lönar sig att stöda dem med skattemedel.

Det förefaller mig som om många av de stora finländska museerna idag satsar väldigt lite på att locka ovana museibesökare. I museibranshen har det redan länge varit pop att prata om tillgänglighet och hur man skall kunna vara så öppen som möjligt för besökarnas behov och ur man skall göra utställningarna så pedagogiska, tillgängliga och väl genomtänkta som möjligt. Detta gör att vi idag har många väldigt fina utställningar med stor publikvänlighet, men ändå lyser besökarna med sin frånvaro. Den högsta tröskeln är kanske alltså inte utställningarnas tillgänglighet utan den konkreta tröskel som leder in till museet?

I Frankrike har man insett att publiken inte nödvändigtvis hittar till museer av sig själva och man satsar därför aktivt på att sänka tröskeln. Metoden för detta är att satsa på de unga. De stora museerna har speciella årskort och medlemskap för ungdomar. För priset av en vanlig inträdesbiljett får alla under 26 år en personlig biljett som garanterar fritt inträde under ett helt år, förkörsrätt i köerna, rabatter på museets avgiftsbelagda tilläggsaktiviteter så som work-shopar, guidnigar, föreläsningar och konserter. Dessutom får de VIP-inbjudningar till somliga konserter och regelbunden e-post med museets program.

I Finland har somliga staliga museer gratis inträde för under 18-åringar och det fungerar bra som ett sätt att ge skolgrupper möjlighet att besöka museer. Dessutom sporrar det kanske också föräldrar att ta med sig sina barn på museer. MEN - för att väcka ett verkligt intresse för museer räcker detta inte till. För att man på allvar ska upptäcka glädjen av att gå på museer måste man nämligen gå dit på egen hand och inte för att man blir ditsläpad av någon lärare eller förälder. Det är först hos unga vuxna som museerna har en verklig möjlighet att bli en vana.

För att spontant välja att gå på museum bland allt det kulturutbud som finns runt om oss, måste man vara van vid museer. Vi kunde alltså definitivt satsa mer på att hjälpa unga vuxna hitta fram till museerna. Ingen vaknar någonsin upp en morgon i femtioårsåldern och besluter sig för att besöka ett museum om man inte redan tidigare har vant sig vid att göra det. Våra stora museer skulle definitivt kunna göra en större insats för att hjälpa publiken att hitta fram. Det skulle inte bara öka deras egna, utan också alla de små museernas besökarsiffror. Så många som möjligt borde få tillfälle till upplevelsen av att för första gången vara ensam på ett museum - och tycka om det.

tisdag 11 januari 2011

Honeytrap

Jag köpte en burk lindblomshonung enligt reklamen på locket. Burkens innehåll var hårt, lite daskigt till färgen och smakade socker och inte så mycket annat.

Lindblomshonung kan slänga sig i väggen. Jag tänker på min pyttelilla glasburk med midsommarhonung från Pellinge hemma i köksskåpet. Sådan ska honung vara.

En berusande doft av hundfloka, smörblommor och hägg med tydliga inslag av blommande blåbär, svartavinbär och jordgubb från skogen och från trädgårdarna runt omkring. Hela försommaren i all sin härlighet på burk. Att öppnas och att doftas på, en förfärlig slaskdag som denna. Sådan ska förbaske mig honung vara!

fredag 7 januari 2011

Stäppen

Nyårsafton. Det tog oss knappt en timme att börja prata om Ryssland - igen. För sjuhundrasjuttielfte gången.

Det är som om vi inte kan sluta. Ryssland har helt enkelt lämnat ett outplånigt intryck på oss reskamrater. Varenda gång vi ses börjar vi förr eller senare ändå prata om Ryssland, om resorna. Ibland blandar vi samman intrycken och någon måste rycka in och minnas för någon annan, eller också dispyterar vi om saken: - Nej, det var inte Karelen, det var i Sibirien, eller nej, Kalmuckien var det nog ändå.

Ibland känns det lite tjatigt. Som om vi aldrig har någonting annat att prata om - men sen plockar vi upp tråden igen någon annanstans och ämnet blir aldrig utslitet.

Ibland tycker jag det känns som om man periodvis tar in nya impulser - och periodvis mest ägnar sig åt att processa gamla intryck, återvända till sådant som fastnat i minnet. Kanske är det för att jag just nu har få möjligheter att påbörja någonting nytt utan mest får försöka se till att avsluta allt möjligt gammalt och halvfärdigt som jag just nu också ägnar mig åt att processa gamla synintryck och upplevelser?

Ibland förstår man väl inte riktigt förrän efteråt hur fantastiskt någonting man ser framför sig verkligen är? Som den Kalmuckiska stäppen nära Kaspiska havet och Volgas delta, där vinden doftar starkt av småvuxen absinth, himmel möter gräsbevuxen stäpp så långt ögat når, och ingenting annat finns däremellan förutom en hästflock.

måndag 3 januari 2011

Annons

Det finns historier - och så finns det historier. Jag skulle verkligen vilja veta hur just den här slutade.



Kontaktannons i Hufvudstadsbladet den 25.11.1959.