torsdag 14 juni 2012

Ett junibröllop för 260 år sedan

Efter hwarje och sin art, all älskogen söka och wilja,
Hwart wi med ögonen se, och öronen allone höra,
Allting i glädje och mod, idel fägnad med sig nu föra,
Wid så behagelig tid, wår Brudgum sig lydelig parar,
Bördig sielf af Swerige får, then i Finland täckliga swarar:
Lydlig nu winner en Brud, af Hult och af Dygderne riker.


Juni är den klassiska bröllopsmånaden. För sisådär 260 år sedan, år 1748, ordnades ett junibröllop i Stockholm där handelsmannen Alexander Donner från Stockholm och jungfru Anna Falander från Gamlakarleby i Finland vigdes. Till brudparets ära skrev vänner och bekanta tre stycken bröllopsdikter som trycktes  i Stockholm och överlämnades till brudparet som ett minne av den stora dagen. Dessa dikter förvaras i dag i nationalbibliotekets samlingar här i Helsingfors. I dikterna hittar men det mesta av den naturromantik som brukar förekomma i samband med nutida junibröllop - naturen blommar, fåglarna kvittrar, djur och människor finner varandra, bygger bo och skaffar ungar. Över allt detta styr Gud. Och så är det med den saken.

Vad som egentligen mest fångar den nutida läsarens uppmärksamhet är den frejdiga blandning av högt och lågt, litterärt och folkligt som möts i dessa dikter: man rör sig ledigt mellan Gud och naturromantik kombinerat med sexuella anspelningar, samtidigt som man friskt späder på med beröm för brudgummens kraft och brudens dygd - på några rader lyckas man sedan ännu klämma in både grekiska och fornnordiska gudomligheter i en salig blandning.

Men - egentligen hade jag inte tänkt skriva mer om de här dikterna. Vad jag däremot undrar över är en viss snarlikhet som slog mig då jag läste dem. Nu är jag inte alls särdeles väl insatt i 1700-talspoesi och litterära traditioner - men vad tycker ni som läser: finns det inte en viss likhet i det följande?

Så här lät det 1748 i Stockholm:


Ty Twå, som aldrig sedt hwarann’, af Nejades afskilde,
Naturen liuft förena kan, at bli hwarannan milde;
Så att man både Mor och Far och Syskon öfwergifwer,
När Elden, som okänder war, hos begge uptänd blifwer.


Och så här lät det när nationalskalden J.L. Runeberg höll i pennan så där hundra år senare:

Långt bortom fjärdens våg,
långt bortom fjällets topp
du ensam dagen såg
och växte ensam opp.


Jag saknade ej dig,
jag sökte ej din stråt,
jag visste ej en stig,
som skulle lett ditåt. 


Jag kände ej din far,
jag kände ej din mor,
jag såg ej, var du var,
jag såg ej vart du for.

[---]
O, andra nejders son,
vi flög du dädan, säg?
O, fågel långt ifrån,
vem styrde hit din väg? 


Till hjärtat, som var kallt,
säg, hur du lågor bar!
Hur kunde du bli allt
för den, du intet var?


I sammanhanget bör kanske också nämnas att Alexander och Anna Donner så småningom flyttade till Gamlakarleby och blev - genom sina barnbarn och deras äktenskap - släkt med en viss nationalpoet.

torsdag 7 juni 2012

Vådan av att studera för effektivt

I den pedagogiska debatten om skolans ansvar för att förebygga individualism och dekadens som jag citerade i mitt förra inlägg ingår förresten ett kurriöst - men idag högaktuellt arrgument - med tanke på den pågående statliga effektiviseringen av högskolestudier. Idag förväntas studenterna klara av sina studier så fort som möjligt och den som inte tar sin examen efter sina fem år vid universitetets möts av en hel rad byråkratiska åtgärder.

Men - år 1903 såg det pedagogiska etablissemanget annorlunda på frågan.

Föredragshållare Waldemar Ruin, professor i pedagogik, lyfte nämligen i sitt anförande särskilt upp ett växande problem som drabbat universitetet. Det förekom enligt honom att somliga studenter var så målmedvetet fokuserade på att ta sin examen så fort som möjligt att de helt försummade kamratlivet.

Dessa studenter var enligt pedagogen en synnerligen oroväckande grupp - för när man sitter instängd i (jo, nu citerar jag) "sin mörka studerkammare" blir man lätt alltför fokuserad på sig själv och sina egna egoistiska intressen, vilket enligt professorn inte kunde vara bra varken för individen eller samhället. I studerkammarens mörka ensamhet förfaller studenten nämligen lätt till dekadens och detta måste till varje pris undvikas.

Det enda sättet att förebyggande den hotande dekadensen (d.v.s. egoistisk individualism) var enligt professorn att få ut studenterna i nations- och kamratlivet. Studierna var det inte så bråttom med.

Det ni...